Ord och Bild: 1892

— ii 142 —

ning om den öfverraskning, som den unge skalden där håller i beredskap åt sin läsare. Litet hvar veta vi, att intrycket af hvad han förr skrifvit varit mycket blandadt. Ena stunden färgspel af bjärt, orientalisk glöd, tankeskärpa och kvickhet, bedöfvande doft och vissa musikaliska stråkdrag med finaste klang; andra stunden konstlade ordbroderier, oljud och skymmande fantasitrassel eller nu-diteter utan skönhet.

Men med dessa slags öfveransträngningar synes det nu för alltid vara slut. Den allt förlösande enkelheten har kommit; icke armodets utan just den rikes, som hunnit finna plats för hvarje sak, så att ingen prydnad tyckes mer skräpa, såsom tillkommen blott för sin egen skull, nej tvärt om hängifvet vilja tjäna det helas harmoni genom att få vara med om att flitigt fylla denna med konkreta drag.

Det första man — mig veterligt — såg af detta nya, fullfärdiga slag, var hans Staffansvisa i Julkvällen för år 1890. Jag vill icke säga, att han genom någonting senare utkommet öfverträffat nyssnämnda dikt. Det kan vara nog, att nästan hvartenda ett af de öfriga syskonen i den nya diktsamlingen kan käckt ådagalägga sin nära släktskap med detta mästerstycke.

Det är, enligt hvad epilogen yppar, en genomgripande sorg, ett plötsligt afbrott i

lifvets fullaste vårglädje, som lärt denne lyriker att stämma sitt rikt strängade instrument så harmoniskt och att spela därpå så skönt, så rörande.

Hans val af ämnen har nog i väsentlig mån rönt inflytande däraf. Det är till stor del åskådliggörandet af handlingen på gamla taflor från måleriets andäktigaste tider, återupplifvade eller nydiktade delar af någon legend, såsom den om den vandrande Ahasverus, och minnen från skaldens egen korta sommarsaga med de skära färgerna, de lifliga, ljuft smältande tonerna.

Hvad han kan komma att gifva oss framdeles, därom kan ingen gissning vågas.

Men så mycket tör man ju skäligen visst kunna förespå, att ingenting tillbråkadt och förkonstladt, ingenting liknande vissa af hans öfveransträngande förarbeten skall komma ut.

En af mina vänner plägar berätta om en egendomlig gammal trädgårdsmästare, som anlitades för en nyplantering af löfträd på berättarens tomt. Gubben sade:

»Men ska vi inte ha lite amatörer?»

»Nej, hvad skulle det vara bra för?»

»Jo, si. När de i några år fått amma upp och skydda de ädlare träden, så hugger man undan amma-törerna.»

Jag för min del håller med gubben.

Robinson.

konst.

Albert Edelfelt.

j^å Albert Edelfelt i slutet af förlidet år tillbragte en tid i Stockholm, vann han personligen många vänner. Genom sin nyligen afslutade utställning har han såsom konstnär här vunnit ännu många flera.

Edelfelt är adelsmannen i den generation af skandinaviska artister, till hvilken han hör — denna generation, som tillfört de skandinaviska länderna glansen af så mycken berömmelse. Hans finhet är medfödd natur. Det banala, smaklösa är honom lika främmande som det grofhyflade, osköna. Det råder en oafbruten växelverkan mellan hans lifliga intelligens, hans känsliga öga och hans skickliga hand. Därför ligger det sä mycken mening i hvad han målar, och därför får han fram allt hvad han vill uttrycka.

Hvad har han då på hjärtat? Först och främst har han den möderne konstnärens