Ord och Bild: 1892

alltför stora rikedom. Ty som helhet saknar den kanske något af den plastiska verkan, som så hänförande präglar hvarje dess detalj, men det är ju också halft ett beröm för ett praktpalats, att man kan gå vilse i dess salar. Hans Alienus är en idéroman i trenne prosadelar, hvar och en med för- och efterspel på vers. Det är en alldeles ensamt stående form. Enstaka delar af boken erinra väl med sina resonemang något om den filosofiska romanen sådan den i Tyskland odlats på Wielands och Gœthes dagar, andra partier om Flauberts arkeologiska romaner —, och dock är allt uppställdt på ett alldeles personligt och själfständigt vis. Hans Alienus är egentligen Hans Alienus på samma vis som Törnrosens bok är Törnrosens bok.

Verkets första afdelning Löftet inledes med en versifierad ouvertyr, som briljant gifver arbetets alla ledmotiv. I alltid flytande, ej sällan fulländade verser skildras där, hur Hans Alienus, en främling öfverallt och allestädes, af en slump kommit in i en westfalisk konstnärskrets:

»i en sorglös by, som sof på slätten, fullkomligt gömd bland frusna äppelträd».

Under glammet beslutar det glada laget att om femtio år åter råkas och fira en fest — för människan. För en stenfot i byns helgonnisch, å hvilken nu en medeltida träbild med ett oskönt Kristushufvud stod, skulle då en i kretsen medföra idealmänniskans byst, och vid den skulle festtåget samlas under klockklang och stråkdrag och barnen med blommande frukträdskvistar pryda sockeln. Men hvem var man att utföra detta idealhufvud? Man kastade tärning och lotten föll just på främlingen i laget, på Hans Alienus. Stolt sprang då denne upp och lofvade att söka upp den idealbild, som halfklar skymtade i hans själs lönhvalf, »en jordisk Zevs med klassiskt rena drag och hälsans bruna änne». Men då han ingen konstnär var, ville han söka i sin ringhet så under ett soligt lif betrakta denna ideala bild och så skönt gestalta sin lefnad, att hans eget hufvud fick en återglans af den ideala människans lycka och skönhet. Men medan han afgaf detta trotsiga löfte, hörde han från husets källargång en hemsk sång, och upp i salen kom, af ingen annan än af honom själf sedd, en gumma, böjd, med svartgrått här, och med sin hesa röst spådde hon honom ofärd och olycka, lofvande honom att möta på alla hans vägar och bryta ner all hans lycka. Den Heliga Gamla kallar hon sig själf, en personifikation af det onda, det fula, det kallt, dött, naket verkliga, af allt det i världen, som står människodröm och skönhetslängtan emot. Men Hans Alienus trotsar hennes makt, och ut begifver han sig nu i vinternatten på en femtioårsvandring för att leta lyckan och skönheten, för att få se mänsklighetens idealbild att stå klar och lysande för sin ande.

Efter denna glänsande, versifierade prolog tager själfva berättelsen vid, och dess första afdelning är en hel sollyst och egendomlig roman för sig. Den försiggår i Rom i våra dagar, och i dess första kapitel återfinna vi midt i en med förunderlig färgprakt gjord skildring af en gudstjänst i Capella Sistina Hans Alienus som vatikansk tjänsteman. Hans fader är en svensk professor, hans mor en romarinna. Hans egentliga namn var Alenius, som han ändrat till Alienus, men i den förändringen ligger nyckeln till hela hans karakter. Alienus, det betyder, som han själf öfversätter det, »en främling» och »en annan tillhörig». Hans Alienus är en främmande i alla land, i hvilka han vistas, liksom i den tid, i hvilken han lefver. Han är en annan tillhörig, ty sekler, som dött, och städer, som grusats, äga hans fantasi — urmodiga sånger, som icke längre sjungas, och konstverk ur skönhetsvärldar, som förgått, fylla helt hans själ. Alla hans idealer och hela hans sinnesriktning är motsatt dagens. Samtiden med dess naturvetenskapliga lifsåskådning, dess vetenskapliga intresse, dess händelselösa lif, i hvilket människorna glömma att lefva, glömma att vara i sin ifver att förklara, är för honom blott en tid af förfall, »som eftervärlden skall öfverkorsa, som i barnens skolböcker skall fylla en tråkig sida med beskrifning på en lång träta mellan svartklädda kväkare, hvilka voro för tröga att lyfta tvisten till handling». Århundradets skryt öfver sina upptäckter föreföll honom endast löjligt. Det var honom lika likgiltigt att veta, hur långt det var mellan jorden och solen som att känna »antalet på syllar i järnvägen mellan Lerbäck och Askersund». Hans hjälte var ingen kunskapstörstande doktor Faust men en skönhetssvärmare som Cola di Riensi eller en skönhetsbesatt som Sardanapal. Lifvet var för honom »en kamp om det sköna», och »en staty i Vatikanen synes honom hafva mera framtidsdröm i sina linier än alla våra mest omständliga förteckningar på människosläktets önskningar.» Själf ville han nu också lefva icke som en nutidsman, som grubblade, analyserade och lät tillvaron med den lärdes distraktion rinna bort mellan sina fingrar, men omedelbart och ljust som i antikens midsommartider.