Ord och Bild: 1892

Han var lyckans söndagsbarn — »det var hans stolthet, hans fåfänga att vara lycklig».

Sällan har all främlingskapets på en gång stolthet och smärta tecknats djupare än i skildringen af denne drömmare, som är husvill i hela sitt århundrade. Denna arbetets första del framställer nu, hur den förhatade samtiden dock tränger sig inom Hans Alienus’ dörr och snärjer honom i sina snaror. Han råkar tvenne unga italienska flickor, Giggia och Elena, och förälskar sig först i den ena och så i den andra af dem båda, men i stället för det sorglösa, arkadiska kärleksskämt, som föresväfvade honom, ungefär såsom orientens herde i gamla dagar lekte med grannens solbruna döttrar, dem han om aftonen gladt kunde föra till sitt hem på sin vagn, »medan kvällsskenet flammade mot oxarnas förgyllda horn», blef det i stället hvad han afskydde mest, en modern passionshistoria, med lidelse, smärta, deklamation och tvetalan. Men icke nog därmed, i alla punkter motade den moderna tiden honom i grind — den narrade honom att läsa böcker i stället för att lefva, att spekulera i stället för att handla — till och med i dräkt och lefnadsvanor tvang den honom efter sitt beläte. Snart var han på vippen att blifva som alla andra »en klädhängare med modeartiklar», en modern, nervös människa i nittonhundratalets pedantiska skolmästarkostym, den svarta bonjouren, och med dess narrmärke, glasögonen, i sitt ansikte ... Då måste han slita sig lös, om ej han ville gå under, och sedan han kastat bort sitt möderne på ett karnevalståg till förhärligande af antiken och till spe för den »moderna anden», drog han i pilgrimsdräkt från Rom. Han ville uppsöka den döda skönhetsvärld, hvilkens lockelserop ljöd alltmer tjusande inom honom, och påfven, hans husbonde, som, där han lefde i sitt antika gengångarslott, förstod hans skönhetslängtan, sände honom halft i ironi som nuntius till Sardanapal.

Denna första afdelning af verket är, som sagdt, en roman från våra dagar. De realistiska skildringar, som där gifvas af romerskt familjelif, äro kanske träffande, om också mindre egendomliga och mindre lyckade än många andra partier i boken; framställda med en beundransvärd konst och nobless äro däremot alla interiörerna från Vatikanen och teckningen af den helige fadern sjelf.

Nästa del, Hades, inledes med ett ståtligt preludium, en storformad allegori om Dionysos och Kristus, hvilka, efter att som tvillingbröder hafva legat samman på Gud faders knän, stiga ned till jorden för att frälsa den, Dionysos genom glädjen och Kristus genom smärtan. Men när själfva berättelsen begynner, se vi Hans Alienus i sin med snäckskal prydda pilgrimskåpa stiga ner i underjorden till Styx’ svarta vatten, som rinner genom grotthvalf med droppsten, bland kala hällar, med poppel-liknande träd, »som i stället för krona bära ett enda spetsigt och brunvisset jätteblad». Men när han druckit dess sötaktiga vatten, öppnade sig för hans blick hela den fornvärld, som han sökte. »Som en lössluppen lastvagn i en backe rullade tiden tillbaka årtusen efter årtusen» — och med en sanningens vaxtafla i handen, på hvilken intet osant stannade och å hvilken han ville fånga de gångna seklernas mening om lifvet, stod han på de blå betesfälten framför det gamla Babylon. En gammal väfvare Abu-Rasak tog honom till tjänare, och snart låg han på gödselstacken utanför dennes koja och spelade med kulor »stenpärla» med dennes trenne döttrar, som han sedermera alla tre fick till äkta... Efter denna ingress låter Heidenstam sin hjälte nu som en vandrande pilgrim och härförare genomgå hela antiken. Först upprullar han den gamla Orienten i scener af en förunderlig åskådlighet och friskhet, med en stil, så bländande, att själfva språket fått glitter af ädelstenar och reflexer af metall. Skildringarna erinra kanske något om dem i Salambô eller Tentation de St. Antoine, men medan Flaubert blott känner praktens och barbariets Orient med dess monotona färger af blod och guld, förstår Heidenstam också att framställa Tusen och en natts älskvärda, leende och sinnrika Österland, sådant det med sagofärg, skämt och parabler lyser i vår fantasi. Dessa orientaliska skildringar kulminera i de öfverlägsna framställningar af Hans Alienus’ besök hos Sardanapal, där Hans ser denna fira sin egen dödsfest, den skönhetens likfest, som ihågkommas, »så länge minnets högtidsbägare vid gästabuden gått från mun till mun». Men den gamla Orienten skänker icke honom lösning på hans oro, ej det sanningsord, som vill stanna på hans vaxtafla, och han går vidare mot Palestina till den ironiske Pontiuus Pilatus, som drifver gäck med hans frågor. Därifrån far han på ett långskepp med röda silkessegel och oleander kring mastträt öfver till Hellas... Och de målningar från Hellas, som nu taga vid, de hafva en helt annan karakter än de orientaliska — hela språkbehandlingen förändras och får något af ett speglande, aftonstilla vattens genomskinliga skönhet. Har Heidenstam målat sin Orient med något af Rochegrosse’s öfvermätt på föremål och färger, föresväfvar