Ord och Bild: 1892

afseende.» I själfva verket voro de båda fröknarna Krukovskys flickdrörnniar högst olika allt hvad som eljest plägar sysselsätta unga flickor i uppväxtåren. Och detsamma tyckes ha varit förhållandet med alla deras närmaste umgängesvänner. — Man må nu rycka på axlarna åt dessa drömmar, man må med än så mycken öfvertygelse häfda, att det fanns något skeft i dessa unga damers världsåskådning, i deras sublima förakt för människohjärtats heligaste kraf, i deras kolartro på sin egen kallelse — man kan dock icke undgå att känna den djupaste respekt för den energi och den hängifvenhet, hvarmed en kvinna, sådan som Sonja Kovalevsky, fullföljt det mål, som hägrade i hennes barndoms drömmar. Hade blott dessa barndomsdrömmar också på annat sätt kunnat realiseras! Hade det blott varit nog för Rysslands framtid, att en af det stora landets döttrar steg upp till vetenskapens höjder och genom sitt snille gaf glans åt det fosterland, hon drömde om att befria! Men det var icke nog; och det skulle icke ha hjälpt, om också tio, tjugu, hundra af hennes samtida nått lika högt i utveckling som hon själf.

Och vid genomläsandet af hennes lifs historia träder den tanken ofta frågande fram: om icke också den högsta ära kan köpas för dyrt, när det är hjärtat, som ensamt får betala allt.

Intressant är det emellertid att läsa om stämningen bland de båda fröknarna Krukovskys jämnåriga. Så bevittnar man t. ex. en frieriscen af originellaste slag. Tre damer af den ryska aristokratien — den ena är Sonja, den andra hennes äldre syster, Anjuta, och den tredje en gemensam väninna — infinna sig en dag helt oförmodadt hos en ung professor, med hvilken bekantskapen i öfrigt synes ha varit mycket ytlig. Deras ärende är att anhålla om hans hand för Anjutas räkning. Anjuta är en ståtlig skönhet, men professorn afböjer dock anbudet helt bestämdt, och de unga damerna troppa af utan att på ringaste sätt känna sin kvinnliga värdighet kränkt genom detta afslag. Det gällde nämligen endast ett s. k. fiktivt äktenskap, hvars ändamål skulle vara att befria den vackra Anjuta från föräldrarnes myndighet och ge henne tillfälle att vid ett utländskt universitet fullfölja sin intellektuella utbildning.

Sådana fiktiva äktenskap voro mycket vanliga bland den tidens ungdom i Ryssland och ansågos »såsom långt mer ideella än den vulgära och låga föreningen af två människor, sora ej sökte annat än känslans och

Ord och bild, i:a årg.

sinnenas, med andra ord egoismens, tillfredsställande i det man kallar giftermål af kärlek».

Man häpnar verkligen vid tanken på de yttersta konsekvenserna af en sådan lifsuppfattning. Men att de unga damerna på fullt allvar tänkte genomföra sina teorier, förstår man, när man erfar, hvilken allmän indignation det väckte i deras krets, då en af Anjutas väninnor vid denna tid begick den låga handlingen att gifta sig af kärlek. »Hur de föraktade och beklagade henne!» »Och hur den unga nygifta själf blygdes inför sina väninnor som för ett fall!»

En sådan idealism tangerar onekligen gränsen till det barbariska! —

Det äktenskap, Sonja Krukovsky ingick med den unge vetenskapsmannen — sedermera professorn i paleontologi vid universitetet i Moskva — Voldemar Kovalevsky, var, i full öfverensstämmelse med teorierna, ett fiktivt äktenskap. De båda unga drogo till universitetet i Heidelberg för att där ägna sig hvar åt sin vetenskap. Dit anlände någon tid därefter också Sonjas äldre syster Anjuta, i sällskap med sin väninna Inez. Och man erfar, att de med högst onådiga ögon sett den unge makens ansträngningar att visa sig en smula älskvärd gent emot sin egen unga hustru, som han älskade! De »tyckte, att då äktenskapet blott var fiktivt, var det orätt af Kovalevsky att söka gifva deras förhållande en förtroligare karakter».

Längre kan man icke gå i idealistisk rigorism! Den man, som skänkt en kvinna sitt namn och stängt för sig själf möjligheten till hvarje framtida förbindelse, skulle därigenom till på köpet ha förverkat den rätt, som står hvarje främmande man öppen: att söka vinna henne, som han har kär! —

Två terminer stannade Sonja Kovalevsky vid universitetet i Heidelberg; därefter drog hon till Berlin för att fullfölja sina matematiska studier under ledning af professor Weierstrass, och nu följde några år af for-ceradt arbete, hvars närmaste mål var den filosofiska doktorsgraden, hvilken hon ock erhöll år 1874, vid samma universitet, där Heinrich Heine förvärfvade sin juridiska doktorshatt. — I januari 1871 hade hon emellertid måst afbryta studierna för att, i sällskap med sin make, företaga en högst äfventyrlig resa: det gällde ingenting mindre än att intränga i Paris, hvars cernering nyss upphäfts men där kommunen just firade sina värsta orgier. Sonja Kovalevskys högt älskade syster, Anjuta, hade dragits med in i hvirfveln genom sin intima förbindelse med en af kommunismens partigängare, som sedermera blef fängslad, dömd till döden —

37