Ord och Bild: 1892

men med ensidighet åt det franska hållet. I öfrigt verksam, kraftfull och angenäm samt begagnande sin kredit på högre ort till konstens och konstnärernas förmån. Qui vivra verra !»

***

Det är nu närmare trettio år sedan dessa tankar nedskrefvos; och inom ramen af denna tidrymd ligger Fritz von Dardels verksamhet såsom en af de bildande konsternas främste målsmän i vårt land. Det var år 1864, som konung Karl XV utnämnde sin förre adjutant, dåvarande kabinettskammarherren v. Dardel, till öfverintendent, hvarmed sedan gammalt följde chefskapet för museum och akademien. Det var vid en märklig tidpunkt i den svenska konstens historia, som Dardel kom att intaga högsätet bland konstens styrande mästare, märklig icke minst därför, att konsten hos oss, alltsedan konung Karl XV:s uppstigande på tronen, så att säga blifvit en mode-sak, en sak, för hvilken äfven den stora allmänheten började intressera sig, sannolikt i mycket en följd af den förkärlek den populäre konungen ägnade densamma och dess idkare. »Nu hafva artisterna tillsvidare en vänlig och konsterfaren hand, som håller spiran», skref Scholander någon tid efter Karl XV:s uppstigande på tronen, och han tillägger: »Han har fått på sin del en god vilja, ett öppet hjärta och en öppen hand.»

Bland dem, som lära ha stått främst i kung Karls gunst, nämnes d. v. öfverintendenten v. Dardel. Huru han begagnade sig af denna ynnest, därpå har han i dessä dagar fått ett tilltalande iutyg. I sina nyligen utgifna minnen skrifver nämligen frih. Louis de Geer: Af Karl XV:s gunstlingar utöfvade måhända Dardel det bästa inflytandet. — Vi tro, att detta icke minst gäller konungens förhållande till den svenska konsten och till konstnärerna. Redan den gamle Nyström hade, som vi sett, hunnit observera denna älskvärda sida hos den nye öfverintendenten, och ett tiotal af år därefter skref en annan med dåtidens konstförhållanden synnerligt förtrogen man, Lorenz Dietrichson, i planschverket Svenska målares taflor, att det länder Dardel till verklig heder, att han alltid använde detta förtroende till att bilda en mellanlänk mellan konungen och hans konstnärskrets, till att väcka furstens deltagande för allt, som, enligt hans åsikt, kunde gagna den bildande konsten i vårt land. För öfrigt behöfva vi icke söka i litteraturen för att få denna uppfattning bekräftad. Ännu finnes mången talande tunga, som har åt-

skilligt att förtälja i detta fall, och en personlig beröring med den nu gammal vordne öfverintendenten är ägnad att ingifva samma föreställning.

Under sådana förhållanden är det helt naturligt, att öfverintendenten von Dardel blifvit en mycket populär person i de konsnärliga kretsarna, så mycket mer som han städse sökt och äfven lyckats att ställa sig öfver partistriderna för dagen. Hans person har mer än en gång utgjort det sammanhållande elementet, där split och söndring i öfrigt härskade; ty harmonien är icke alltid ett utmärkande drag bland konstens utöfvare. En följd af detta fredsstiftande sinnelag torde för Dardel bland annat vara den att, när han nu ser tillbaka på sin mångåriga verksamhet i konstens tjänst, han icke skall kunna upptäcka någon enda ovän bland den skara konstnärer, med hvilka han haft att göra.

Eljest får man lätt sådana, när man som Dardel tillika är en begåfvad -— karikatyrtecknare. Han har nämligen förstått att i små anekdotartade situationer uppfånga karakteristiska smådrag hos en mängd på ett eller annat område framstående personer, hvilka han varit i tillfälle att iakttaga, och i det sällskapslif, hvari han varit en uppburen deltagare, och han har därigenom lämnat pikanta bidrag till sin tids intima historia. Men äfven Dardels karikatyrer äro alltför godmodiga och oförargligt roliga, för att desamma skulle kännas sårande för dem, hvilka han gjort till föremål för sitt goda lynne.

En stor del af dessa blad har aldrig nått fram till offentligheten eller ens varit afsedd för densamma, andra däremot, såsom den samling, han utgifvit tillsammans med Höckert under signaturen Stift & Comp. samt hans Minnen från Stockholm, Gubben med skåpet, Familjen Tutings lustresa till Bomarsund m. fl., äro synnerligast för den äldre generationen väl bekanta och hafva skaffat konstnären ett framstående rum bland våra karikatyrtecknare.

På Dardels offentliga verksamhet ämna vi icke här ingå. Den har varit mångsidig och rastlös och skulle fordra ett kapitel för sig. Från flertalet af sina befattningar har han sedan några år dragit sig tillbaka. Öfverintendentsämbetet lämnade han redan år 1882 och præses-skapet i konstakademien 1885. Från sin gagnande verksamhet i Svenska slöjdföreningen, hvars ordförande han var