Ord och Bild: 1892

— 4°

ali den sol, som kommit sedan, och för att ständigt ha sin stora skuld af tacksamhet ofördunklad framför sig:

»Jag har inte haft några föräldrar» — hans röst blef öfverdrifvet munter — »Anders Jonsson hade mej, men jag kunde just inte göra nån nytta för mej, kunde aldrig vara med vid flottningen; inte kunde jag ballunsenera på stockarna, så lång och utdragen, som jag blef, och inte behöfde flickorna mej på valin om sommarn heller. Di kunde bara lia mej att binda korna me, sa di, en sån spektation var jag då, ha ha ha!» Han skrattade lika mycket åt ordfanfaren som åt minnet. »Sen skulle jag då arbeta med jorden, för i skogen orkade jag inte med mer än vantarna, men inte gick där heller bra, fast många år drog jag mej fram, för jag är inte nån ung skjutspojke, ska herrn tro, fast jag kanske ser så ut.» Han tycktes njuta ännu mer af att skämtet var på hans egen bekostnad och blinkade med ögonen som en fågelunge, sä återtog han berättelsens tråd, och hans min blef dystrare, än jag sett den. »Men ingen ville vara med mej, och då blef jag också 'chalant, och så ville di inte ha mej inne, för jag hade håret så här långt.» Han mätte långs halfva piskan och tillade skamset: »Jag tyckte, de var sak samma att kamma mej, och då vet en hur där blir fullt! Nä, då bodde jag ensam där då, och riktigt mager blef jag, kan ni tänka er» — han böjde sig öfver mig och talade i en öfvertygande ton, som blef nästan hemsk, när jag såg, hur förfärligt mager han var nu, i sin välmakt. »Men», återtog han i öfvermodig glädje, »så kom Moberg och tog sej an mej och ville lia mej att skjutsa, för hästarna ha alltid tyckt om mej, och han klädde opp mej och talte vid mej och snyggade till mej, så jag kunde fä bo där inne i drängstugan, och snälla blef di allihop snart. De är bara de, att jag hostar litet om nätterna, och de retar Petter djäkligt, som ligger i samma säng, de kan en ju inte undra pä, men

9 —

nu är jag sä sällan hemma en hel natt, och till vintern går det nog öfver.»

Det skulle nog inte gå öfver, föll det mig in, det var mig nu tydligt af hans fuktiga läppar och blanka ögon och kupiga rygg, att han bar på lungsot. Men Fredrik fortsatte, förnöjd att höra sin egen röst och nästan täckande mig med sin längd, när han lutade sig emot mig: »I vintras, kan herrn tro, fick jag låna en kälke af Moberg och ett helt kom-mersionslager, ett stort lager, på tvåhundratrettiofem kronor, och gå ut och sälja, och riktigt förvånad blef han, för jag sålde nästan tomt hus, och långt fick jag då gå också, ända till fjällena.»

»Men listig fick en vara», sade han med en min af sublimt naiv inbilskhet, »en sorts tröjor fick jag sälja bara genom att tala om, att de var sån tröja som höll mej varm i snön, och inte hade jag nån sån tröja, förstår herrn», tillade han ifrigt och nästan i ansiktet pä mig. Därefter tog han plötsligt af sig rocken och stack fingrarna under ett par hängslen med röda rosor på och bände ut dem mot mig. »Ser herrn di här, dom hade jag kvar, för dom ville jag inte sälja utan tänkte köpa dom själf, om jag fick förtjänst nog, men Moberg gaf mej dom på köpet, präktiga, breda hängslen, ett riktigt kors på ryggen, hä liä hä!»

Jag kunde icke se mycket på dem, kunde bara tänka på. hur utmärglad och bruten ryggen måste se ut under skjortan — och säkert hade han lungsot!

»Ja», sade Fredrik med en suck, »inte var det väl ondt i det, för jag tänkte köpa dom — fast hade jag tänkt pä det! Ja, rätt var de inte.» Han tog på sig rocken med en min af begrundande tvifvel, och jag tyckte mig se en skymt af hans osammansatta religiösa lif och hans samvetsstrider, så osmyckadt och enkelt allt som ett hvitt träkors pä en tufva. Hans meddelsamhet var borta, och vi åkte länge tysta.

Solen hade blickat oss rätt i ansiktet, när vi långsamt skredo upp för backen,