Ord och Bild: 1892

man ser, en stor Odyssé efter skönheten och lyckan, och det är klart, att ett så stort anlagdt arbete skall äga en mängd synpunkter, som egga till betraktelse och resonemang, till instämmande och invändningar, men på hvilka det icke kan blifva tal om att ingå i en anmälans knappt tillmätta spalter. Särskildt gäller detta bokens lifsåskådning, skönhetskulten. För Heidenstam är det sköna själfva retelsen att lefva, sporren till individens och hela släktets lif, det enda som lyft människan öfver marken och markens tankar. Hvart ädelt konstverk, hvart skönhetsdåd är en lysande fackla för människosläktets vandring — det är den elektriska strömmen, som sätter inbillningen i rörelse, och det är inbillningens säng i våra bröst, som gifver oss kraften och lusten att lefva. Hur mycket likgiltigare beröra oss icke vetenskapens och nyttans upptäckter — de förändra icke våra känslor och stimulera icke vårt lif... En dylik teori verkar välgörande som reaktion mot samtidens ensidiga nyttighetsreligion, mot dess naturvetenskapliga fanatism och dess okänslighet för det sköna, men oanfäktbar är den naturligtvis lika litet som andra världsförklaringar, och den lider dessutom af den brist på precision, som filosofiska idéer gärna få, när de omsättas i skönlitteratur.

Mera frestande än att summariskt diskutera en lifsåskådningsfråga som denna är det åtminstone för en konstnär att i »Hans Alienus» studera dess författares egendomliga personlighet. Medan i Heidenstams föregående arbeten dock anslag funnos, som erinrade om andras, är allt i Hans Alienus — som det höfves en främlingsskapets epopé — egenartadt och själfständigt. Författaren är i högsta grad — som han själf uttrycker sig — »en själfhärskare, sin egen och ingen annans Hans». Hela det yttre och inre lif, som strömmar oss till mötes i hans bok, har inga beröringspunkter med det, som uppfyller andra nordiska författares verk. Den skandinaviske skriftställarens lif, sådant man kan skymta det genom hans diktning, är ju gemenligen skäligen borgerligt och enfärgadt. Det kan vara mer eller mindre intensivt genomlefvade fördjupadt af stora personliga fröjder och smärtor, förbittradt af existenskampen, förfinadt genom societetslif eller förflackadt genom kafé-lif — den möderne genomsnittsmannens i yttre mening händelselösa lif är det dock så godt som alltid. Men i Hans Alienus tyder allt på undantagsmänniskan, för hvilken konflikter och förhållanden tagit en ovanlig och romantisk anstrykning och hvilken lärt känna tilldragelser och äfventyr icke blott ur böcker. Heidenstams lif skildes från hans yrkeskamraters allt sedan den dag, han, ännu yngling, begynte sitt långa reslif och for mot den Orient, till hvilken hela hans släkt haft i blodet en underlig lockelse och längtan. I stället för andras ungdoms- och Uppsalaminnen gaf hans uppväxt honom — konstnären och resenären — den brokigaste skara af hågkomster från Österlandet och Medelhafsländerna: egyptiska nätters njutningsdrömmar och ökenstillhetens grubbel, Akropolis’ skönhetsfantasier och Forums’ storhetssyner. Dessa vandringsår hafva också gifvit hans verk en egendomlig sydländsk karakter — yttervärldens existens har gått upp för honom som för en man med Théophile Gautiers sinne för färg och form, och den dubbla kärleken till asiatisk prakt och klassisk idyll har för alltid bestämt hans produktion. Men detta långa vistande i södern har äfven influerat på det innersta i hans lynne. Man märker det bäst på hans sätt att skämta. Den nordiska litteraturen bjuder väl eljest på skrattets hela skala — det lidelsefullt-satiriska, det respektlöst-gäckande, det bullersamt-god-modiga, men detta skalkaktiga, lekfulla och dock behärskade skratt, som liksom springer fram ur ett sinne, rusigt af söderns solhimmel och söderns klara, torra luft, är Heidenstam egendomligt. Det finnes i Hans Alienus en episod om »den moderna anden och den helige fadern», som med sitt dristiga skämt och sin stiliserade berättelseform ovillkorligen leder tanken på italienska renässansens män. Samma renässansartade, sydländska ton har äfven så godt som alltid hans erotik. Hans skildrar icke den magnetiskt-oemotståndliga tjusning, som fransmännen kalla l’amour-passion, och ännu mindre den valfrändskapens svärmiska mystik, som är vår nordiska kärlek. Hans erotik är en ljuf och leende hemlighet, full af puts, upptåg och förtroenden, en lekfull lycka, som en ung och glad gud skänkt människornas barn till fröjd och salighet.

Men Heidenstams egendomliga utveckling har också i fråga om rent intellektuella intressen skilt honom från hans samtida. Medan många om ej de flesta nordiska författare stå liksom i bestämda fylkingar — man kan nästan med etikettsord bestämma, till hvilket läger de höra — står Heidenstam utom alla läger och utom alla partiförhållandenas rubriker och små mystifikationer. De äro i allmänhet uteslutande modernt intresserade, — och, om de också ej precis lefva i den illusionen, att dessa innevarande decennier i 1800-talets slut äro viktigare i