Sida 528
Från gamla tider. En sommarkväll. Af Gustaf Schröder
far ut spåren. Prästen bad honom följa dem, så långt han kunde, och öst öfver åt Lima bar det, men vid Tisjön hade mördaren nog haft båt och rott ut, så att sedan var intet mer att se. Efter den dagen kallade de tjärnen för Västgöttjärnen, och jag tror ingen fiskat här sedan, ty alla tycka det är något ondt •åt hela tjärnen.
Då sprang Bengt upp och sade till Ola: »Ah, tvi dej, det kunde du sagt, innan jag drack!»
Bengt såg ej god ut, och saken föreföll mig befängd, hvarför både Ola och jag skrattade åt honom, trots den dystra berättelse, vi nyss hört.
»Ola du, tag yxan och rensa upp korset, som farfar din har gjort», sade
jag-
»Jag vet just icke, om jag vill det, solen är nere nu, det kan komma efter, om jag hugger så sent», svarade han.
»Nå, hit med yxan då, så vill jag göra det.»
»Ah nej, jag tror ej, att jag gör något ondt därmed», sade Ola. Han gick nu bort till furan och täljde bort barken, som skymde korset.
Det var som Ola sade, solen välgången bakom bergåsen, och den ljusa sommarkvällens skymning hade inträdt. Utom Olas hackande i furan, hvaraf ekot från andra sidan tjärnen hördes klart och tydligt, stördes vildmarkens ro af intet ljud. Dagfåglarna hade satt sig i ro, och nattfåglarna voro ännu icke i rörelse. Den mörka tjärnen återspeglade de gamla allvarsamma furorna och de ljusa aftonskyarna. På det lugna vattnet summo de hvita näckrosorna i hundradetal; äfven de kände inträdet af nattens frid och drogo så omärkligt tillhopa sina blad. Det hela ingaf högtidliga och vemodsfulla känslor, och tanken på hvad här tilldragit sig hägrade uti åtskilliga
former, tills den helt omedvetet stannade på något, som jag förr tänkt eller hört, och plötsligt stod en vinterkväll klar och redig för mitt minne, och ett halfhögt uttaladt namn undslapp mig: »Krusen!» »Hvad säj ne»,frågade Bengt,som liggande på magen uti den mjuka mossan lagt ut sin solbrända hand, och, i brist på annan sysselsättning, låg och lurade på att någon mygga skulle sätta sig där och han få nöjet döda den. Det var samma sak i annan form.
Ola kom nu åter, och ifrigt frågade jag honom: »Vet du, hvad västgöten hette?»
Ola aftog mössan, ref sig bak i nacken och såg begrundande ut.
»Hå kors», sade han, »det har jag nog hört många gånger, men det är så länge sedan, så jag är ej i stånd att hugsa (komma ihåg) det.»
»Krusen», sade jag.
Olas ansikte sken upp. »Ja kors! så hette han, men huru kan ne veta det?»
»Låt oss gå», sade jag. »Under marschen skall jag tala om för dig något, som jag hört, då jag var barn.»
Då jag slutat vinterkvällens berättelse, voro vi nere uti den dimhöljda dalen, där våra vägar skildes. Jag frågade då Ola: »Fingo ni aldrig någon spaning på västgötens mördare, eller misstänkte ni aldrig någon för den saken?»
»Nej, icke som jag hört, men hade farfar vetat, hvad vi nu veta, hade han nog icke gått från spåret. Nu är det för sent, alla äro döda. Godnatt och tack för sakerna (medikamenterna), jag är nästan fali (frisk) nu.»
Västgöten, d. v. s. den med säcken vandrande handelsmannen eller »knallen», är länge sedan försvunnen från skogsbygden, men månget kors finnes ännu i dag i aflägsna nejder, som betecknar, hvar vandringen slutat.
Källa: Project Runeberg ·