Ord och Bild: 1892

491

då far sporde honom, hvaråt han var betänkt att gå. »Ost i skogen för att fiska», svarade han, »du vet vi äga ej en sofvelbit.» »Får jag följa», sade far. »Ah du är för liten, du orkar ej gå, utan jag får vänta på dig, du är bara till hinders.» »Jag orkar nog, jag skall kuta» (springa). »Ah, låt gosstackaren gå med dig, Per», sade farmor, »han behöfver möke sig te (lära sig) i tid.» Så drogo de hit till tjärnen. Då de kommo fram, stannade farfar, där ban brukade hafva sin fiskflotte stående. Flotten var borta. Då svor farfar öfver den svinpälsen, som tagit flotten och därtill afskurit vidje-tåget, hvarmed flotten varit bunden.

»Den karlen måtte haft brådtom att göra odygd», sade han, »men låt oss gå och söka, vi finna den nog.»

När de så kommo på östra sidan, stod flotten där och flöt utan att vara uppdragen. Far förstås var lik alla andra pojkar, han sprang strax ut på den, och genast ropade han till farfar: »Se, hvad jag funnit», och så höll han upp en munharpa. »Kors», sade farfar, »det var rart», och så började han se sig omkring. Där var spår i mossan. Då sade farfar till honom, far:

»Brådtom har allt den karlen haft, som brukat vår flotte, se, hvad han sprungit.»

Han följde spåren en bit och sade sedan: »Det är ingen Dalbykarl, som varit här, det är en Limakarl, det synes på spåren. Uti vår socken har ingen sådana skor».

»Men mycken fisk har han fått», sade far, »det är fullt af 'blogg' (blod) på flotten.»

»Staka hit», sade farfar, »får jag se. Det var rara ting det där, gossen min! Kom nu i land, jag tänker du är karl att draga nätet i ena änden, så skola vi försöka några varp, innan vi lägga ut dem för natten.» Ja, far trodde nog det skulle gå bra, och sä fick han stanna i land, medan farfar lade ut nätet. Och bra gick det; de fingo vons (ganska) mycket fisk.

»Håll litet, Ola», sade jag, »hvad är det för repor uti den stora furan där på udden? Har Björnen varit där? Se efter, Bengt.»

»Bry er int (låt vara), ni skall få veta det sedan», sade Ola, »jag vet hvad det är, vänta!»

Så drogo de några varp med nätet, men fingo blott några fiskar.

»Vi få försöka uti viken där», sade farfar, och det var just här vi nu sitta. Farfar lade ut nätet, och så drogo de, då far sade: »Nätet sitter fast, far.»

»Jag känner det, det är visst en moss-tufva, drag litet till, det följer med.» Far drog litet, men så fastnade nätet allvarsamt. Farfar for ut med flotten och drog upp nätet. Far såg på, och upp kom där en hand och en arm. Då trodde far, att de fått tag på näcken, och så skrek han och sprang bort i åsen.

Det var hårdt slag (mod) uti farfar. Han släppte ej tag utan drog upp en människokropp på flotten, och så ropade ban på far: »Kom fram, Per!»

Nej, far ville ej fram utan frågade, om han blifvit fri för näcken.

»Ja, kom du, Per, den näcken gör dig ingenting ondt.»

Då gick far fram och fick se kroppen. Den var uppsvälld och såg omätligt stor ut.

»Jesses far, jag tror det är en bergjätte ni fått i nätet, hvad skola vi göra med den?»

»Draga honom i land.»

Och så drog far honom till furan där borta ni ser, och där hogg han ett kors. Det är nog länge sedan, ty det är nära igenväxt.

Dagen därpå gick farfar till prästen och omtalade, hvad han funnit i tjärnen, och så följdes de åt hit och hade folk och häst med. De togo nu på att syna liket, och då kände de igen, att det var en västgöte, och döden hade han fått af en kula, som gått in bak i hufvudet och ut midt i »skallen» (pannan).

Så undrade de, hvem som kunde hafva gjort den gärningen, och då visade far-