Sida 526
Från gamla tider. En sommarkväll. Af Gustaf Schröder
koinen, af ren ras. Han hade hela en finnes yttre, endast namnet hade blifvit afhugget, han kallades nu »Husk Ola». Han såg blek och matt ut, hvilket han icke brukade göra, hvarför jag frågade:
»Hur är det med dig, Ola?»
»leke något varut» (bra).
»Hvar har du ondt?»
>Sår i hajsen (halsen) och hudlös i mun och läppar.»
Så! Det var en vanlig sjukdom hos arbetarne den tiden, ty under sin vistelse i skogarna lefde de på sill och, som stående rätt, gröt, mera sällan fläsk. Till dryck begagnades dåligt sommarvarmt älfvatten. På våren hade jag själf plågats af samma onda. Sedan den tiden hade jag kvar i min väska en ask magnesia. Jag gaf Ola en duktig dosis däraf. Dessutom hade jag två buteljer mjölk med mig. Jag kunde godt reda mig med en, hvarför Ola anmodades att tömma den andra.
Händelsen fogade, att Ola var den siste af arbetarne, som på kvällen fick sitt arbete afsynadt. Då jag gjort detta, frågade jag, huru det var med honom och om han orkade gå hem i kväll. Vi hade till största delen samma väg.
»Ja, orkar jag så», svarade han helt muntert, >:det var kraftiga saker (medika-menter) jag feck af ne (fick af eder), jag är rent som en annan karl.»
»Ja, låtom oss då knoga i väg», svarade jag, »här blifva vi uppätna af myggen.»
Därpå slog jag in på samma stig som vi kommit till älfven.
»Nej», ropade Ola, »det är för långt att gå den vägen, vi gå gent öfver berget, det är bättre.»
»Ja, gärna för mig, finns det någon stig där?»
»Nej, men marken är bra, ehuru det bär emot.»
Därmed satte Ola i väg med den vanliga finnlunken. Uppför bar det och det med besked, varma blefvo vi, och både min bärare och jag tyckte allt, att Ola hade väl långa ben, men att gifva
efter och gå saktare, därtill kunde vi ej förmå oss.
Efter en halftirnmes marsch glesnade skogen, och helt oförmodadt upptäckte jag, att vatten glimmade mellan trädstammarna. Det var en af dessa små trollska tjärn, som så ofta förekomma i våra nordiska skogar. Den låg på en afsats i berget, omkransad af sekelgamla furor och kantad af mjuk mossa. Vi följde tjärnens strand några stenkast, då vi påträffade en liten vik full af näckrosor. Här slog jag mig ned på en sten och inandades med verklig njutning den svala luft, som aftonvinden i knappast märkbara fläktar förde till oss från vattnet.
Här hvila vi en stund, föreslog jag, och genast kastade sig karlarne ned i den svala mossan.
»Ja, det gör godt i en gammal kropp», sade Ola, i det han sträckte ut sina långa ben, »och här har åten (myggen) ingenting att säga till oss. Vär(vind)-pustarna komma från nol (norr), och vi äro högt uppe nu, de satarne få hålla sig nere i dalarna.»
»Det var ett ödsligt, dystert litet vatten det här, du Ola!»
»Ja det må ni gärna säga», svarade han med allvarlig min.
»Hvad kallar ni denna tjärn, Ola?»
»Västgöttjärnen», sade han, i det han stoppade sin pipa och frågade Bengt, om han ej tänkte lägga i sin.
»Jo», svarade han, »men först lär jag hafva mig vatten», och därmed lade han sig framstupa och sög uti sig vatten i långa drag.
»Hvarför kallar ni tjärnen så, Ola?» frågade jag.
»Jo, det kan jag säga er, om ni vill, ty den historien har jag hört af far mer än en gång, och den kan jag berätta er nu, om ni eljest har lust att höra den.»
»Ja, det vill jag gärna.»
Det är gammalt sedan i världen då far var småpojk. Farfar höll på att stoppa sina nät och fiskedon i säcken,
Källa: Project Runeberg ·