Ord och Bild: 1892

SS

turens skönhet? Så kan också en obetydlig lifsgärning, som människor ringakta, så att de till och med kränka honom, som utöfvar den, i sig återspegla den enda verkliga storhet, som finnes: troheten i mitt kall . . .

Hon smålog vemodigt.

— Ja, kanske har du rätt — upprepade hon ett par gånger —, och ibland tänker nog också jag så. Men så komma de där frestande tankarna igen . . . jag tycker att jag håller på att bli småaktig . . . jag blir road af att skvallra med grannarne . . . jag blir snål, för att få hushållspengarna att räcka till . . . ja, du vet inte, hur många små tarfligheter, som fylla mitt lif . . . Men hvad tänker jag på? — afbröt hon sig hastigt och tog upp sin klocka —, lion är ju nära tre, och pappa vill ändtligen äta precis. Förlåt, käraste vän, att jag nu på en stund lämnar dig åt dig själf, men jag måste se till, att vi få någonting till middagen.

Hon nickade vänligt och skyndade uppför trappan. Jag kvarstannade en stund på terrassen och gick därefter upp på mitt rum, där jag satte mig att läsa, ända tills middagsklockan kallade och jag gick ner i salen.

Min morbror, en riddersman af gamla stammen, var mycket prydligt klädd, med kråsnål af juveler, en svart halsduk lindad flera hvarf kring den styfva, uppstående skjortkragen, och en lång, urmodig bonjour. Han var påfallande artig och vänlig emot mig och underhöll mig med frågor om släkt och vänskapsförhållanden i Stockholm. Det var dock mest Agnes, som styrde samtalets gång, och jag kunde icke annat än beundra hennes förmåga att oupphörligt gifva det en sådan vändning, att den gamle fadern kunde vara road af att deltaga däri.

Efter middagen, då vi skildes åt för att hvila en stund, drog Agnes mig afsides och sade ifrigt:

— Det är en sak, som något oroar mig. Pappa har för vana att hvarje afton spela ett parti piket med mig; nu tror jag, att

han af artighet mot dig kommer att afstå därifrån i afton, men jag vet, att det skulle kosta på honom. Hvad du vore snäll, om du, då klockan blir emot sju, toge en tidning och icke låtsade om oss, så att jag som vanligt finge sätta fram spelbordet! Förlåt mig, kära vän, att jag är så oartig och uppriktig, men du förstår, de gamla, man måste tänka först på dem .. .

— Naturligtvis, jag lofvar dig, att jag skall se ut, som om jag läste den intressantaste tidning i världen. Men — tillade jag tvekande —, bruka ni alltid spela piket om kvällarna ?-

— Ja, alltid de senaste åren, pappa är så road däraf. Jag är förstås icke lika road — fortfor hon med ett tungt leende —, ibland får jag riktigt nypa mig i handlederna för att inte somna och bita mig i tungan för att inte gäspa, men om jag någon gång försöker att komma undan, ser pappa icke nöjd ut. Stackars lille gubben, han har blifvit en sådan slaf af sina vanor, den minsta rubbning däri plågar honom, och man måste ju ha öfverseende med de gamla.

Jag böjde samtyckande pä hufvudet; hon hade ju så rätt i hvad hon sade. Och ändå — att hvarje afton, år efter år, sitta och spela piket med en gammal lefnadstrött gubbe — det var litet för mycket. Jag förstod, att hon frestades att känna sitt lif smått. . .

Vid sextiden samlades vi å nyo i salen, och då klockan närmade sig sju, tog jag enligt mitt löfte till Agnes en tidning, satte mig afsides och fördjupade mig i läsning med en ifver, som om morbror och Agnes ej funnits i rummet. Läsningen upptog mig dock icke mera, än att jag från sidan såg och hörde, hur spelbordet ordnades, hur morbror gjorde litet motstånd och ett par gånger nämndemittnamn, men hur han och Agnes slutligen satte sig ned vid bordet och började spela.

Jag fortfor att hela tiden öfver tidningen göra mina iakttagelser på de spelande. Mot den mörka väggen bakom