Ord och Bild: 1892

— 54

stirrade framför sig —, men då jag gick så där som mest nere i Martas bekymmer, var det ibland, som om jag genom något slags intuition, något hemligt samband med den tänkande och kännande mänskligheten plötsligen förnummit, att någon stor rörelse gick igenom tiden, någon rörelse, som jag här borta i min vrå ville och måste vara med om. Du vet, när man kastar en sten i vattnet, hur många ringar det blir däromkring, och hur de bli svagare och svagare utåt hafsytan? Den sista ringen är så svag, men det är dock en rörelse af stenen. På samma sätt kom till mig genom tidningar och böcker det yttersta svaga vågsvallet af de stora tidsrörelserna och skakade upp mig ur min loj het. Men på samma gång greps jag af en så underlig, pinande oro, en sådan vårlängtan att fä komma ut . . . bort . . . att få vara med, äfven jag, om någonting annat än att sköta hushåll och odla små trädgårdslappar. Hur smått jag fann mitt lif, hur trång min synkrets, hur mina tankar spjärnade och sprattlade som fåglar i bur! Jag kan icke säga, att jag hade klart för mig hvad jag ville, det var blott enhemlighetsfull,aggandeoro som grep mig. Jag längtade efter någonting stort och skönt . . . hur ofta brukade jag ej i denna upprörda sinnesstämning ropa de bevingade orden: »Gif mig en stor tanke att värma mig vid!» Men det var så smått och trängt rundt omkring mig — icke ens ett eko af bruset från lifvet där ute hade trängt fram till min omgifning . . .

Hon tystnade, lutade sig å nyo mot balustraden och vände sig till hälften bort. Hennes milda ögon hade fått ett helt olika uttryck emot vanligt: skarpt, oroligt, lidelsefullt. Jag kom ihåg de forna barnsliga uppbrusningarna, som stucko så bjärt af mot hennes älskliga lynne och behagliga väsen; alldeles som då såg hon äfven ut nu, det var den där hetsigheten, som ligger i vår nation, den dolda lidelsen, som finns på bottnen af det svenska lynnet, som brinner på

djupet likt elden i milan och som, då den släppes lös, slår ut med en så öfverdrifven häftighet . . .

— Säg mig, hvad menar du egentligen med en stor tanke — — med att vara med om något stort? — frågade jag slutligen efter några sekunders paus.

Hon spratt till, liksom hade hon vaknat ur en dröm, och vände sig emot mig.

— Hvad jag menar? — upprepade hon,

— ja, det är kanske ej så lätt att sä här genast säga, det finns ju så mycket stort i lifvet, men jag kan icke för ögonblicket ge något konkret exempel . . .

— Du kallar kanske det stort, som människorna prisa och fira med femtio-och hundra-årsjubileer — en Bismarcks, en Mozarts, en Shakespeares lifsgärning?

— fortsatte jag mina frågor.

— Nej, icke det — svarade hon mycket bestämdt —, jag har aldrig önskat blifva någon framstående, bemärkt person, som människorna prisa och berömma, vare sig före eller efter deras död. Det är icke så mycket att få göra någon viss stor gärning jag menar, utan att få vara med i själfva utvecklingen, att känna, att man är inne i de stora tidsrörelserna och icke går på sidan därom. Jag menar med någonting »stort» det, som kommer ens hjärta att slå, det, som höjer och förädlar, mänsklighetens sträfvan efter rättvisa och . . . Det finns ju så många, som ha fått arbeta härför, som ha satt in hela sin personlighet däri . . . Det är någonting sådant jag menar . . .

— Ack, min vän — svarade jag —, i ali den sträfvan du kallar stor, finns ju i själfva verket så mycken slagg, så mycken lumpenhet, att om det sofrades bort, skulle du få se, hur mycket som blefve kvar och hur mycket det skulle väga i helighetens vågskål. Vi människor kalla en lifsgärning stor eller liten, allt eftersom den öfverensstämmer med vår skefva, inskränkta åsikt därom, men hvad gäller det inför den absoluta rättvisan, inför Gud? Har du sett, hur en liten daggdroppe i sin klarhet kan återspegla na-