Ord och Bild: 1892

sitt lifs saga i löfvens fall och solstrålarnas skimmer i trädkronorna . . .

Ja, detta var höst — icke den mulna, regniga hösttiden — icke de bittra känslornas, de svikna illusionernas, utan de klara mognade tankarnas, de rena känslornas, de fina, humoristiska iöjenas höst —- hösten med blå himmel och sommarsol i de brokiga lofven . . .

Plötsligen afbröt Agnes vårt ömsesidiga drömmeri genom att vända sig emot mig och sträcka mig bägge sina händer.

— O kära, kära — utbrast hon, och en lätt rodnad flög öfver hennes vanligen bleka kinder —, du kan ej tro, hvilken glädje du gjorde mig med att komma! Jag kan ej säga, hur skönt det är att fä tala med någon, som jag känner förstår mig och delar mina intressen. Det är som att andas ut efter att en lång tid ha känt endast fängelseluft . . .

— Du är mycket ensam här? — frågade jag, i det jag varmt besvarade hennes handtryckning.

— Naturligtvis — svarade hon med en liten axelryckning —, vi lia mycket få grannar, och de som finnas äro inte roade af annat än landthushåll och trädgårdsskötsel, eller snarare, de ha ej nog bildning för att vara roade af annat. Det är mycket snälla och bra människor och visst icke obildade — tillade hon ifrigt, liksom angelägen att utplåna det ofördelaktiga intryck hennes ord kunnat göra —, och vi hålla riktigt af hvarandra, men du förstår hvad jag menar, då jag säger, att det mellan dem och mig finnes ett svalg, som vi aldrig kunna komma öfver. Hvad som är hufvudsak för dem, är bisak för mig, och tvärt om. Därför känner jag mig alltid i djupet af mitt hjärta ensam.

— Ja, jag förstår, det måste ju så vara under de förhållanden, hvari du lefver. Men ändå — tillade jag något osäkert —, ändå är jag säker på, att . . . att du inte ångrar . . .

— Nej — inföll hon hastigt och bestämdt —, jag ångrar ingenting. Hur

svåra mina strider än varit, jag är ändå nöjd som det är. Endast ibland undrar jag, hvarför det skulle så vara, hvad Gud haft för mening med att göra mitt lif så helt, helt olika emot hvad jag drömde om i min ungdom. Men när jag ser på pappa, tycker jag, att jag kan förstå det. Ty det är min kärlek, som varit oljan på hans lifs lampa, utan mig hade den för länge sedan slocknat. Vår läkare sade en gång åt mig: »Baron lefver endast genom fröken» —, och jag tror, att han hade rätt häri.

Hon drog en suck och såg småleende uppåt fönstret, från hvilket vi hörde ett gällt fågelkvitter, hvari blandade sig tonerna af en vackert framhvisslad melodi.

— Det är pappa, sotn leker med kanariefåglarna — sade hon, och hennes leende blef så varmt och kärleksfullt, som om hon talat om sin make eller sin trolofvade. — Men — fortfor hon och fick å nyo ett tungsint ansiktsuttryck —, du förstår nog, att jag ofta funnit det svårt att uthärda lifvet, att jag ofta haft mina mörka, ja rent af förtviflade stunder. Ser du, det har varit någonting som jag mera än allt fruktat för, någonting som jag-kämpat emot som mot en påträngande fara, och det var, att mitt lif skulle bli småaktigt, inskränkt, att jag skulle drunkna i alla dessa vågor af tarfliga hvardags-bekymmer, som ibland nästan stego mig öfver hufvudet. Och jag höll nog många gånger på att gå under däri; jag blef slö och likgiltig för världen och människorna omkring mig och bara rotade i mitt hushåll och mina trädgårdssängar. Under sådana perioder var jag också bitter och missnöjd och gaf ironiska snärtar åt den »nya tiden», alldeles som en gammal konservativ gumma, som inte orkar följa med det nya släktet. Men så kunde det hända, att jag plötsligen vaknade upp ur min likgiltighet, och detta uppvaknande var nästan det plågsammaste af allt. Jag vet ej, hur jag skall kunna beskrifva det för dig — fortfor hon, i det hon strök med handen öfver pannan och tankfullt