Ord och Bild: 1892

— 524 —

lust präglade hvarje rörelse, hvarje min i den fyrtioåriga, ännu ungdomliga kvinnans gestalt och anletsdrag. Och om man läser dem af hennes arbeten, hvilka beteckna öfvergången eller äro författade efter denna brytningstid, skall man känna sig slagen af skillnaden.

Först skref hon »Den kärleken!» ett litet lustspel i två akter, som blifvit uppfördt i Köpenhamn och Göteborg men icke i Stockholm. I ett bref till en väninna yttrar hon härom: »Jag är i allmänhet förunderligt lätt •öfvertygad om att jag skrifver något, som ej duger stort, men det vill ej gå i mig, att ej denna lilla komedi hade en friskhet och en originalitet, som gått er förbi.»

Dramatiskt var detta stycke en obetydlighet, och därför gjorde det lycka endast i Köpenhamn, där utförandet lär hafva varit lysande. Men att författarinnan själf trodde på denna pjes, är förklarligt. Den innehöll liksom den glada sidan af hennes erfarenhet, som lydde så: »Inför lifvets friska verklighet blekna alla teorier». Det är egendomligt, att det enda lustspel fru Benedictsson efterlämnat, varit af en likartad tankegång. Kvinnans likställighet, hennes kamp för sina rättigheter — allt detta, som är en hjärnans sak mera än hjärtats — det försvinner till noll och intet inför lifvets stora afgörande makt, som heter kärleken.

Känslan af detta stora öde, som bär ali lifvets lycka och olycka i sin famn, har fru Leffler uttalat i romanen »Kvinnlighet och erotik». leke direkt så, att hon »skrifvit sin egen historia», utan såsom en diktare gör, när han diktar sina egna intryck och minnen om och väfver dem in i den skimrande väf, som hans fantasi förgyller.

Till samma väninna skrifver fru Leffler i rnars 1890: »Jag har aldrig skickat af något till tryck så omedelbart efter att ha skrifvit det och utan att ha läst det för någon. Jag är naturligtvis i stark spänning på huru det skall gå denna gång. Min roman har nu genom detta arbete blifvit skjuten åt sidan, men jag har alltjämt vackra syner, när jag tänker på den.»

Den roman, författarinnan här menar, var den ofulländade »Trång horisont», hvilken ända in i det sista sysselsatte henne. Den blef ännu en gång afbruten, då författarinnan skref sin märkliga biografi öfver sin afhållna väninna Sonja Kovalevsky.

Detta arbete tillhör det allra förnämsta, som fru Leffler skänkt samtiden. Denna biografi är skrifven utan alla öfverdrifna ord. Men den verkar genom sitt sympatiska förstående, och man behöfver ej förfis utta-

lande, att hon skildrar en besläktad natur, för att förstå detta.

Men uttalandet är i och för sig märkligt. Ty det ger, nu när fru Leffler är död, anledning till en reflexion, hvilken väcker vemod. I Norden utvecklas mången sent, och det ser ut, som om hos fru Leffler hennes naturs instängda värme behöft söderns sol för att utvecklas. Fru Lefflers stora och djupast kända lycka var den, att hon fore sin död hann att erfara den lycka, som ligger i att vara maka och moder. Och att allmänheten, som i författarinnans skrifter söker människans drag, i hennes arbeten skall behöfva sakna just detta, innebär en tragik, hvilken är lika djup som egendomlig.

När fru Leffler i Stockholm satt vid sitt arbete, tillät hon ingen att störa henne. Ej ens hennes närmaste vänner mottogos under arbetets timmar. Men när hennes son var född och författarinnan återvunnit sin hälsa, ställdes den lilles bädd bredvid moderns skrifbord, utan att detta störde hennes arbete.

Tag vet intet mera rörande bevis på hvilken förändring både författarinnan och kvinnan Anna Carlotta Leffler undergått under de sista åren. hvilka hon själf förklarade fyllda af en lycka, som ej kunde få fortfara.

I slutorden till sin karakteristik af fru Kovalevsky yttrar fru Leffler: »Men ur ali denna hyllning, ur alla dessa äreminnen framträder hennes bild liksom på en piedestal, opersonlig och oåtkomlig. Hon blir för eftervärlden just det, som hon icke ville vara: en ovanligt utrustad, fint konstruerad hj ärna.t

Det ligger som en aning om hennes eget öde i dessa författarinnans ord. Men för dem, som vilja förstå henne rätt •— ej blott af det hon gjort, utan det hon velat göra, om hon fått lefva — böra slutorden i denna biografi, som var hennes sista fullbordade arbete, vara vägledande. Hon säger där, att det varit henne »af största vikt att framhålla de allmänt mänskliga drag i hennes (fru Kovalevskys) bild, som komma henne att liksom rycka närmare andra kvinnor, blifva en af dem, icke ett undantag, utan ett bekräftande af regeln, att hjärtelifvet är det väsentliga, icke blott i den kvinnliga utan i den mänskliga naturen, och att den högst och den lägst begåfvade i andligt afseende alltid kunna mötas på detta centrala område för allt mänskligt lif».

I dessa ord har fru Leffler säkert uttalat en önskan för egen räkning, och ödet har gjort, att dessa ord fått karakteren af afskedsord. Gustaf af Geijerstam.