Ord och Bild: 1892

— i8o —

hittills visat sig, och jag tror vi kunna finna exemplet på en ganska närsläktad andlig grundton hos en annan af våra författarinnor, fru Kerfstedt.

Gösta Berlings saga är således född ur en stämning, som vi skulle kunna kalla den subjektiva hänförelsens. Författarinnan gör världen till en hjältesaga och ombildar personerna till guda- och hjältegestalter. Det är hvad antiken kallade en demon, ett instinktens öde, som behärskar alla karaktererna. Författarinnan upptar nästan blott tvä motsatser i lifvet, det goda och det onda, det djäfvulska och det änglalika — hvarmed naturligtvis icke är sagdt, att dessa motsatser icke som kämpande makter kunna förekomma hos en och samma person — hon brottas blott med tvenne problem, lycka eller olycka, orenhet elier oskuld, och förtviflan och förtjusning äro de två andliga poler, hon bäst känner.

Nyckeln till Gösta Berlings makt öfver människorna är icke heller så omöjlig att finna, som man velat påstå. Bokens början skall ge oss upplysning därom.

Gösta Berling själf har nämligen en demon inom sig, han är oberäknelig. Första gången han uppträder för oss, står han på predikstolen. Han är halfdod af skam och ånger, vetande med sig, att han skall bli afskedad för oförbätterligt superi. Utpekad med fingret af hvar man, det är han, och det vet han också att han är, en vanhedrad präst, en människa utan karakter. Nu skall han hålla sin sista predikan, och helst ville han sjunka genom jorden. Då tändes inom honom plötsligt likasom en eld, en vulkanisk flamma, som han ej vet, hvarifrån den kommer eller hvart den skall gå, han glömmer hela jorden och ser bara, att en himmel hvälfver sig öfver honom och känner, att han ännu är och att han ännu en gång vill vara Guds budbärare på jorden. Och så predikar han. Predikar, så att människornas hjärtan smälta i deras bröst, så att äfven för dem allt försvinner och så att de vilja göra allt för honom, den nyss så hatade. Han har icke längre en enda fiende, han går därifrån som en triumfator — som »den starkaste och svagaste af människor».

Är icke denna scen likasom typisk för hela boken? Har icke författarinnan själf predikat för oss, så att allt försvunnit, så att vi trott på dessa människor, så att vi så visst icke sett föremålens verkliga proportioner? Ofta ha vi sett, att det varit en sällsam värld, vi vandrat i, men ofta har också förtrollningen gripit oss. Eller har det icke funnits ögonblick, då dessa afsigkomna, stelbenta balhjältar, som lefva på nåder hos major-

skan på Ekeby, förefallit oss som en krets af sagoprinsar och riddare? Det är samma vilda krafter, samma sorglösa verklighetsförakt öfver dem som hos de gamla hero-erna. Och huru förstår icke författarinnan att förvandla Gösta Berling själf, att likasom öfvergjuta honom med ett slags strålglans som en ung Apollo, ett lyckans skötebarn, som blott behöfver peka på en kvinna för att äga henne, som med en kyss vinner en skönhet, hvilken alla åtrå, som omedvetet omdanar allas öden efter sitt behag, själf blindt drifven af oförstådda makter.

Författarinnan kan icke rätt finna sig i den trånga ramen, som ett svenskt landskap erbjuder henne. Hon önskar de episka vidder, de världsgestaltande händelser, som den episke diktaren har till sitt förfogande. Plötsligt kommer också in i berättelsen en sådan dam som grefvinnan Dohna, hon som »dansat omkull troner, spelat écarté om fur-stendömen, skämtat fram förödande krig.» Huru väl märker man icke på en sådan mening, huru gärna författarinnan skulle tumla sig med epikerns fågelperspektiv. Och att det verkligen ligger något af hugosk flykt i denna fantasi, kan en sådan grandios liknelse som denna lära oss, när det heter om kavaljerernas förvaltning af bruket, att de vårdade det »såsom vinden vaktar askan, såsom vargen vaktar fårahjorden».

Finns det då en trollmakt i lifvet, sådan som den Gösta Berling utöfvar, och hvad heter den? Eller är det blott vidskepelse, att alla historiens hjältar, de må heta Alexander, Cesar, Karl XII eller Napoleon, trott på en lycklig stjärna, som skyddar dem och hjälpt dem fram? Och när det är som en viss hemlighetsfull makt låge i vissa personers närvaro och handlingar, är det blott ett gyckelspel af inbillningen att tycka så?

Riktigt har författarinnan sett, att det finns ett hemlighetsfullt något, som länkar, skiljer och förenar människoöden på sidan om det vanligas stråt, något personligt, som korsar händelsernas hvardagliga logik, och här har hon skildrat, hur denna makt verkar sina under just i och genom dem, som glömma sig själfva, som hänge sig.

Men — och häri är bokens svaghet — det är icke lifvet, som fylles af dylika företeelser, det är vissa sällsynta ögonblick i lifvet, som skapa sådana undantagsförhållanden. En undantagsmänniska som Gösta Berling har många motsvarigheter, men en värld, sammansatt af sådana undantagsmänniskor, förefaller oss nära nog dårhusmässig. Det är en sådan värld, vår författarinna skapat. Detaljerna äro öfverlägsna, men det hela