Ord och Bild: 1892

medvetna felräknare, men han tror på ett facit, evigt och oförytterligt. — Vid sidan af denna böjelse för de abstrakta frågorna finnes i Rydbergs diktning en afgjord förkärlek för legenden och idyllen. Han finner i dem den stillhet, den sinnets hvila, som alla metafysiska skalder älskat och behöft, och därför dväljes han gärna i denna värld, där alla frågor äro lösta aningsfullt och utan strid. Legenden är ett gotiskt kyrkokor, där drömmen utan tvekan finner väg mot höjden, och idyllen är en vårlig trädgård, där tanken ostördt flyger uppåt i kapp med fågel och med fjäril; — trött af böcker och af studierummets tankar trifs Rydberg i dem båda. — Så är Rydberg grubblaren, som vill väcka och lära, och drömmaren, som vill dela med sig af sin egen frid och sin egen andakt. I sista hand först är han konstnär, artist — han har själf påpekat, att han först och sist vill »främja mandom, heder, godhet hos sitt folk och låta evighetsbilder hägra på dess väg».

Så synes mig det centrala i Rydbergs diktning korteligast kunna karakteriseras, om man vill våga det förtviflade försöket att söka teckna en diktarpersonlighet af hans rang och rikedom å en anmälans knappt tillmätta sidor. Sådan var han i sina äldre skrifter, och så träder han på nytt oss till mötes i sina sista verk. Både i dikterna och i »Vapensmeden» återfinna vi hans gamla metafysiska intresse, hans djupsinniga, symboliserande sätt att se världen, hans grubbel öfver evighetsproblemen, utfördt så som Rydberg alltid utför det, på en gång kritiserande och bejakande, med räfstens stränghet mot den mänskliga dogmatikens påfund, men med en religiös naturs brännande behof att tillbedja. Och hand i hand med detta spekulativa element går som alltid hos Rydberg det drömmande och idylliska. De två dikterna Grubblaren och Barndomspoesien känneteckna så ypperligt de båda polerna i Rydbergs skaldelynne. Å ena sidan se vi för oss tänkaren i hans studierum, då nattens tystnad väcker de stora ångestfrågorna till lif bakom hans brännande panna och han i mörkret ser en »gudberöfvad» världs alla svarta och skräckinjagande visioner. Men gryningen kommer, och dômens klockor gifva grubblaren den lösning han äskat — tviflet är icke hos honom en andlig kraft, hopvuxen med hans själ, men en mara, som solljuset och hans egen känslovisshet kunna drifva på flykten. I dikten Barndomspoesien sjunger sig drömmaren bort från verkligheten till den sagovärld, som hägrar i vinterkvällens »björkvedsflamma» och som sjunger i fågelkvittret bland skärsommarns syrener. Lika majestätiskt storformad som den förra, lika inspireradt sångbar är den senare dikten, — i den sorlar gransus och dofta syrener, i den finns all den stämning, som låter oss älska och drömma i svensk natur. Med skäl erinrar man sig ett ord ur »Vapensmeden» — »ingen kan göra visor, som ljuda så för örat».

En ny känslogång af oerhördt intresse framträder emellertid äfven i Rydbergs nya dikter. Den moderna tillvaron, som förut varit honom mera likgiltig, har mer och mer blifvit honom en styggelse, som fyller honom med moralisk harm och straffdomarens bitterhet. Många af Rydbergs samtida dela helt visst hans olust för nutiden och känna sig hemlösa och vilsna i sitt århundrade. Det finns de, som plågas af dess smuts och oskönhet och rygga tillbaka för ett sekel, domineradt af krämare och kannstöpare, en grå värld utan äfventyr, fysionomi och karakterer, eller de, som hata den, därför att den saknar känslolifvets djupaste svall af hänförelse, längtan och andakt. Men ehuru spår af allt detta förekommer hos Rydberg, är detta icke hans egentliga synpunkt. Han hatar vår tid, för hvad han kallar dess egoism, dess själfviska lust att njuta ögonblicket, dess hejdlösa mammonsdyrkan, och i en storartad allegori öfver det gamla nordiska temat om Fenjas och Menjas Grottekvarn skildrar han hela världsmekanismen som en guldkvarn, för hvilkens drifvande släktet i allt mer feberaktig yrsel offrar barn och blomma, hälsa och krafter. Poetiskt taget är denna följd af dikter helt enkelt ett af den svenska litteraturens mästerstycken. Den är utförd som en wagnersk komposition med ett par väldiga ledmotiv, upprepade i allt rikare instrumentation, intill dess hvarje nerv hos läsaren dallrar med verstakten men allt på samma gång har en relief för ögat, som låter oss tänka på en helvetessyn af Dante. Och cykelns slutsång, där man hör en af Grottekvarnens trälar dignande under mödan och blödande under arbetsfogdarnes gisselslag anropa Jehovah att ändtligen sända de straffets änglar, hvilkas eldris skola bortsopa människorna, denna slutsång är så fylld af otålig förbittring, af bibliskt patos, att man måste gå till världsskalderna för att finna en motbild.....

Estetiskt taget är denna diktcykel som sagdt utan vank och lyte, men hurudan är dess tankegång? Utan att känna sig saker till någon öfverflödig kärlek för sitt århundrade torde man dock nödgas medgifva, att Rydbergs polemik mot tiden ur just den