Ord och Bild: 1892

finna, huru öfverensstämmande de bägge författarne behandla ämnet kärleken som en maktfråga mellan två djupt olika naturer.

Det förefaller här, som om Maupassant vore vida mera personlig än eljest, hvilket man också af på skvallervägen inhämtade underrättelser kan vara böjd att förmoda. I La femme de Paul tar Paul lifvet af sig af förtviflan öfver sin älskarinnas grofva lustar, i Un soir tecknas en ung mans raseri under den småningom till visshet stegrade misstanken om hans hustrus falskhet. Det är, när lifvet sviker konstnären, han blir materialist. Det är åtminstone den förklaring på Maupassants materialism, som synes oss sannolikast. Det är med bittert hån han i Un modèle berättar historien om målaren, som blef tvungen att gifta sig med sin modell. Hans älskarinna, som råkar i raseri öfver att han ämnade gifta sig med en annan, hoppar ut genom fönstret och bryter benet af sig, och som en skyldig skadeersättning gifter han sig med henne. I stället för att den vanliga afslutningen på en sådan historia skulle visat oss dygdens belöning, visar oss författaren målaren som en bruten man, hvars olyckliga äktenskap sköflat hans lif och hans rykte. Här blir skulden hennes, att hon tvingar sig på en man, som icke passar henne, att hon gör ett förhållande för lifvet af det, som i själfva verket endast är en episod i lifvet, och berättelsens öfverraskande moral, som har så mycken likhet med Strindbergs historier, leder till den slutsats, att ädelmodet och grannlagenheten i vissa fall endast skada i stället för att gagna.

Notre coeur, Maupassants sista roman, har, som också Lemaître anmärkt, en mildare och försonligare ton än hans förra arbeten. Men äfven här visas det hopplösa i en förbindelse mellan två naturer, af hvilka den ena kan älska med passion, den andra icke. Det är den moderna kvinnan, som framför allt är societetsdam, som icke kan känna djupt, som spelar en roll och gör experiment, som är intresserad af eröfringar och framgångar, hvilken här är tecknad. Den makt en sådan varelse vinner öfver en varm natur, utgör för den senare ett förnedrande slafveri. Den enda gång författaren gett ett sådant kärleksförhållande en så att säga naturlig utgång är i Allouma. Hon är en arabflicka, som en fransman i Alger gör till sin älskarinna. Men fransmannen behandlar henne just som den orientaliske härskaren, som en vacker leksak, ett älskvärdt djur, af hvilket man icke väntar sig någon trohet och för hvilket det vore en galenskap att offra någon af sina djupare känslor. Detta bedömande visar sig fullt riktigt; en vacker dag flyr hon med en getherde, men fransmannen talar om henne så som Björn om kvinnorna: mister du en, stå dig tusende åter. Man ser lätt, att det är ur bekantskapen med sådana karakterer som denna, Maupassant hämtat en del af sin bittra människoåskådning, enligt hvilken egoismen blir en plikt och ett nödvändigt försvarsvapen.

Må vi icke glömma, att, om vi kalla den sinnliga njutningen för Maupassants ideal, ett viktigt förbehåll bör göras. Han ser mycket väl, att detta ideala ingalunda är absolut, att det är relativt och att den lycka, hvartill det för, är mycket blandad. Han ser, som af Musotte synes, ansvaret och efterräkningarna, som medfölja detta fladdrande äfventyrarlif. Han inser mycket väl Paul de Bretignys, den fulländade kavaljerens, alla svagheter, han förstår huru både grym och orimlig han är, när han tröttnar, med andra ord: han är ingen af dessa sturm- och drangungkarlar, som tro på obeständigheten och flyktigheten som ett slags evangelium utan vank och lyte.

Det finns en skizz af Maupassant, La chevelure, som belyser de faror, för hvilka ett konstnärstemperament af hans slag är utsatt och som jag knappt äger mod att berätta. Det är nämligen en vansinnig, som skildrar, huru han förälskat sig i en kvinnas hår, som han funnit i en lönlåda i en gammal möbel. Detta långa, svallande, mjuka hår har införlifvat sig med hans inbillning, han har smekt det, han har tyckt, att det lefde, att det blef en lefvande varelse. Man märker i många af Maupassants senare skizzer en börjande sjuklighet i hans fantasi, en böjelse att i likhet med Poe fördjupa sig i det spöklika och fantastiska. Det ser ut, som om hans skriftställarskap vore en spådom om hans eget öde: denna ödets ironi, som vänder det goda till ondo, och som han så ofta talar om, tycks ha vändt till hans olycka människans bästa gåfva, hennes skönhetssinne. Med alltför stor envishet har han velat aftvinga denna skönhetsfattiga värld näring för ögon, öron och alla sinnen och »le dieu malveillant et économe», som han talar om, har hämnats på denne föraktare af måttlighetens lag.

Hellen Lindgren.