Ord och Bild: 1892

egyptiska officerare och skrifvare deporterade frän Egypten, hvilket land betraktade Ekvatorialprovinsen såsom en förvisningsort för brottslingar. Flera voro dömda till förvisning för deltagande i Arabis uppror, många för mord eller rån på öppen landsväg. Detta fick Jepli-son först nu till sin bestörtning veta; Stanley säger sig också ha varit okunnig därom, ända tills han åter träffade Jeph-son och Emin; bägge förebrå Emin i hög grad, att han i sina meddelanden till Europa ingenting nämnt härom, och förebrå äfven d:r Junker för samma sak.

Men detta är en orättvis förebråelse. I bref till d:r Schweinfurth under 1884, 1885 och första halfåret 1886 redogör Emin fullständigt för alla de tilldragelser af vikt i hans provins, hvilka stodo i sammanhang med madisternas anfall; och dessa utgöra nästan en enda väfnad af förräderi och ohörsamhet. En beskickning, utsedd i Emins krigsråd, afgår t. ex. till Keremalla, madins general; den öfvergår helt enkelt till ma-din. »Det var en så väld samling skurkar, att man ej kunde få maken för allt guld», säger Emin. Han gör Amadi till hufvudpunkt vid försvaret; hans officerare här besluta att kapitulera, och blott underofficerares och soldaters vägran att lyda order hindrar, att denna del af hans folk öfvergår till madin. Emin befaller utrymning af Makrakå; den därvarande befälhafvaren vägrar att lyda, och till honom begifva sig många öfverlöpare från Emin. Slutligen befaller han de norra stationernas utrymning, och samma sak upprepas här; för att ej åstadkomma ohjälplig splittring och inbördes krig, som skulle vara likbetydande med undergång, håller Emin god min.

Den 26 februari 1886 fick Emin öfver Sansibar, Uganda och Unjoro mottaga post från Kairo med officiella underrättelser om Kartums fall och skrifvelse från egyptiska regeringen med c ar te blanche för de mått och steg han kunde finna nödigt att taga och, ifall han be-

slöte sig för aftåg, anvisning pä vägen öfver Sansibar samt kredit hos engelske konsuln i Sansibar. Med anledning häraf skrifver Emin till Schweinfurth den 3 mars 1886 bl. a. följande: »Man har i Egypten och annorstädes alldeles icke gjort sig någon föreställning om svårigheterna i min ställning .... Af det jag meddelat på föregående blad skall blifva eder klart, att jag alldeles icke så säkert kan lita på mina egna officerare. Största delen, i synnerhet af officerarne, har ingen lust att lämna dessa länder, och grunderna härför äro klara. Upprepade gånger har jag gjort styrelsen i Kartum uppmärksam på att det varit rent af nödvändigt att ombyta härvarande officerare och manskap, åtminstone delvis, hvartannat år, så att vi i händelse af nöd ej skulle hindras af tusen och äter tusen svårigheter. Under det att största delen af våra soldater härstamma från trakterna härikring och aldrig sett Egypten, alltså naturligtvis föredrager att stanna här och lefva på fädernas sätt, har äfven den ursprungligen från Egypten sända negersoldaten, vare sig officer eller soldat, under loppet af de långa åren glömt hvad sträng disciplin betyder och därför så tillpassat sig för landet, att det för honom fullständigt ersätter fäderneslandet. Hvar och en har sin familj, och det med allt påhäng ofta en rätt betydlig, hvar och en har sina par getter eller kor. . . Ni skall nu förstå, hvarför folket icke vill härifrån. Dessutom är det absolut omöjligt att göra klart för en sudanes, hvarför styrelsen uppgifvit Sudan, och folket vägrar rent ut att tro, att en hop danagla skulle vara i stånd att slå välöfvade härar. Ännu i dag tror man här, att underrättelsen om general Hicks' nederlag i Kordofan är en fabel, och mina nu ett år långt pågående ansträngningar att koncentrera folket mot söder hafva hittills ej fört till annat än en kategorisk förklaring af den i Lädo och grannskapet stationerade i:a bataljonen eller åtminstone dess officerskår, att de