Ord och Bild: 1892

— i

Till den nu omhandlade gruppen af folk-etymologi, där formförändring äger rum, ansluta sig sådana omdaningar, som ha sin grund däri, att man bemödar sig att tala riktigt »grammatikalisk^, d. v. s. högsvenskt. På denna företeelse, som fått namn af hypersvenska, har man åtskilliga komiska exempel från provinserna, såsom när ordet toalett i Skåne uppfattas som en simpel landsortsform, emedan toa där betyder verbet två, tvätta. Följden har blifvit, att när man vill vara verkligt bildad och högsvensk, så ersätter man toalett med tvålätt eller — om det skall vara riktigt fint — tvättelätt!

I några fall märkes bland de till denna grupp hörande orden ingen formförändring för ögat men väl för örat, och den består då i en förflyttning af accenten, som har sin grund i association med ett annat ord, som företer någon tillfällig ljudlikhet. Ett sådant ord är berberis, såsom det, med tanken på ris, vanligen uttalas, ehuru det ingenting annat är än det rent latinska ordet bèrberis. — Drabant (med accenten på första a'i) nyttjas i vissa landsorter i betydelsen af en »lat person», »en som 'drar' benen efter sig»! Ründèl och rännil (med grav betoning) uttalas som om de vore sammansatta, det förra med -del, det senare med -il, ehuru de egentligen äro afledningar likställda med bindel, fjäril och borde ha flertalformerna rundlar, ränlar, i st. f. ründelar, rännilar. Pnsekt (af latinska inséctuni) har tydligen fått denna betoning däraf, att man tänkt på den svenska partikeln in- (t. ex. i inlaga, inhyses m. fl.). Redan Kellgren skämtade med Thorilds »grusets insekt» såsom en felaktig betoning.

4) Slutligen återstår ännu en fjärde grupp af folketymologier, och de hithörande orden kunna sägas representera

folketymologien i dess högsta potens. I de två senast nämnda grupperna inskränktes förändringarna antingen till formen eller betydelsen. Här undergå både form och betydelse omdaning, och det ända därhän, att det sålunda behandlade ordet stundom får en betydelse alldeles motsatt den ursprungliga.

Ett sådant ord är blomerånt, hvilket (med tanke på blomma, blomstra) nyttjas i sådana uttryck som »ett blomerånt utseende», »en blomerånt hy» om ett ungdomsfriskt ansikte, en frisk hy, — alltså i fullständig okunnighet om att »blomerånt» endast är en ordförklädnad af det franska bleu-mourant, som betyder rena motsatsen till »blomstrande», nämligen »blek-blå», »likfärgad»! Man måste erkänna, att distansen är stor mellan originalet och dess »alter ego»! Samma otroliga utvecklingsgång företer den i Skåne hörda folketymologien flängmatisk, som där betyder »ifrig», »het»; »en som flänger i väg» utan en aning om flegmans käraste grundsats: »Festina lente».

Ett litet bidrag till denna grupp af folk-etymologiska kuriositeter lämnades nyligen af en stockholmstidning. Det skall nämligen ha händt vid 1848 års riksdag, att, när ett anslag af K. M:t begärdes åt prof. Tullberg för att studera sanskrit, en bondeståndsrepresentant, Mats Persson från Roslagen, uppträdde i statsutskottet och förordade anslaget. Motiveringen därvid var den, att Mats Persson, som varm vän af folkundervisningen, ej kunde annat än önska, att sandskriften mera allmänt infördes i våra folkskolor, till sparande af bläck och papper, och han såge nu ett gynnsamt tillfälle till denna idés förverkligande.

(Slut följer.)