Sida 187
En varsel. Af Juhani Aho
numera Finlands hjärta från en sista afgörande stöt. Signalen var en påminnelse om det förflutna och ett dåligt förebud för framtiden.
Men när man gick till bords, hade dock Adlercreutz med sitt orubbligt goda humör och von Döbeln med sin glädtighet åter fått stämningen upp till dess förra höjd. Dansen och vinerna hade dessutom satt blodet i snabbare omlopp, och ryssarne hade äfven längesedan gått till hvila. Och man visste ju icke någonting med säkerhet om krigsryktena heller.
Värden satt vid bordets öfre ända med Adlercreutz vid sin sida. Midt emot honom, mellan värdinnan och gårdens dotter, satt von Döbeln och långs långsidorna en mängd yngre officerare i sina blågula uniformer bredvid hvar sin dam.
Adlercreutz höll ett kort tal och föreslog värdens skål, som tömdes ur stora, till bräddarna fyllda silfverbägare.
»Ni har uppfyllt er plikt, ni har kämpat och låtit ert blod strömma ner i fosterlandets mull. Ert folk har visserligen blifvit besegradt, ni tillbakadrefs och tvangs att vika för öfvermakten. Men det fanns dock en gräns, öfver hvilken de icke kunde förmå er att vika. Då ni kommit hit, till ert gamla hem, då tog ni fotstöd mot er egen tröskel, stridde af alla krafter om edra egna dörrposter och ropade: 'Hit men inte längre!' Och om också ena hälften af älfven är i fiendens våld, så är dock denna sidan ännu vår. Ty ni har icke släppt dem hit öfver. Och låtom oss hoppas, att det icke heller skall ske, så länge eder kraftiga gestalt ännu står som fosterlandets och Sveriges gränsvakt!»
Döbelns ögon hade begynt glimma. Hans lifliga blod brusade i hans ådror, och när veteranens skål var tömd, sprang han upp från sin stol och utbrast: »Får jag säga ett ord, jag med?»
Och när han läste bifall i allas blickar, började han:
»Nej, det skall icke ske! Jag är viss på att det aldrig kan blifva möjligt! Visst
- 175 —
hörde vi nyss en främmande ton, som tycktes förbrylla oss en stund . . . Och hvarför skulle den ej det? Den har ju så många gånger förut olycksbådande ljudit i våra öron. Men ha vi någonsin blifvit verkligt skrämda af den? Jag tror, att vi icke ha blifvit det, eller hvad?» »Nej aldrig, nej!»
»Om vi således hittills icke ha fruktat den, hvarför skulle vi göra det nu?» »Bravo!»
»Och hvarför nu lika litet som förr? Därför att vårt fosterland icke kan delas, icke kan huggas i stycken!»
Talarens entusiasm hade gripit äfven de öfriga, och han fortsatte med lågande kinder:
»Vårt land är väl för närvarande deladt midt itu. Men med den fasta öfvertygelse, den tro, som håller, om ock ali annan tro brister, tron på fosterlandets enhet och lycka, vill jag tömma fosterlandets skål! Mitt herrskap . . .»
»Vänta litet», ropade veteranen från andra sidan bordet. »Här i gården har det alltid varit gammal sed, att kungens och fosterlandets skål drickes ur kung Karls gamla kristallbägare . . .» »Hvar är den?»
Värdinnan vinkade åt en tjänare, och denne skyndade att taga ner pokalen från det gamla ekskåpet i salen, där den stod framför Karl XII:s bröstbild.
»Förlåt, von Döbeln, detta afbrott, men den är en gåfva af konungen själf till min salig far.» »Hit med den!»
Och von Döbeln sträcker fram sin hand för att taga emot den. Med den andra fattar han ett vinkrus för att fylla den gamla bägaren.
Men plötsligt bleknar han, släpper vinkruset i golfvet, ställer förskräckt bägaren ifrån sig på bordet, vacklar litet, trycker handen mot sin förbundna panna och sjunker stum ner på sin stol.
Herrarne fara upp från sina platser och rygga tillbaka, damerna skrika till som om de sett ett spöke, och alla stirra
Källa: Project Runeberg ·