Sida 203
Emil och Olaf Poulsen. Af E. G.
— i9i —
och des Tourbières i »Lady Tartuffe», han har spelat »Ambrosius» och Prinsen i »Det var en gång —» och han har spelat Helmer i »Dockhemmet» och Bernick i »Samhällets pelare». Och alla dessa roller hafva varit lyckade prestationer, minst sagdt. Edvard Brandes, ur hvars karakteristik af de bägge bröderna jag hämtat mycket, har ej fullt erkännande för Emil Poulsens kanske populäraste roll i Ambrosius. Men detta torde bero på att han säkerligen ej har något erkännande alis för stycket och rollen i och för sig, och Brandes är för mycket litterär partiman för att då kunna se och erkänna det lyckade i framställningen. Låt vara att Emil Poulsen i Ambrosius spelar på sin egen naturell, det är blott rätt, om hans naturell är den romantiska, svärmiska natursångarens, är Ambrosius Stubs. Den historiska figuren, den försupne f. d. studenten, angår ej skådespelaren i högre grad än förf. brytt sig därom.
Med denna och sina andra roller har emellertid Emil Poulsen, liksom brodern Olaf med sina, under fem och tjugu år skänkt sitt land och hela sin samtid, för så vidt den får tillfälle att se dem och kan förstå deras språk, så mycket af den bästa dramatiska konst, att vi väl kunna förstå, att man i Danmark med jubel och lefverop firar den 16 april och att de äfven böra förstå, att vi äfven här i broderlandet Sverige deltaga i deras minnesfest, ägnande de bägge konstnärerna en gärd af beundran och tacksamhet, lyckönskande deras fädernesland till att äga dem.
Olaf Poulsen vet, att svenskarne kunna uppfatta och förstå hans konst. Vore det förmätet att hoppas, att han sade detta åt sin broder och toge honom och några andra kamrater med sig till ett förnyadt besök? Den danska scenen har så många goda, utmärkta förmågor, om ock de tre största namnen äro Betty Hennings, Emil och Olaf Poulsen.
E. G.
Källa: Project Runeberg ·