Ord och Bild: 1892

en dom öfver tidens öfverskärning af det höga i lifvet, det utmålande med falska färger, som var en följd af den idealistiska fraseologien. Att med Beskow förhärliga det fosterländska, så att man kallade luften i Sverige »af segerfanor sval», var alldeles i stil med den tidens patriotism; liknande förhöll man sig till allt, men framför allt var det kring kvinnan, som tiden samlade sina poetiska rö-kelsernoln, ur hvilkas täta dimmor knappast ens konturen af en mänsklig varelse framskymtade.

I detta afseende gåf ingen längre än Böttiger, som efter tidens sed ville gissa sig till kvinnokarakteren och konstruera fram den ur djupet af sitt svärmiska medvetande. Här skildras nu den ideala kvinnan, utrustad med en rent af öfvernatur-lig ömtålighet — vanligen dör hon också snart —, och öfverjordiskt skön är hon också, utom det att hon är öfverjordiskt ren. I sitt förhållande till mannen uppträder hon som hans räddande ängel, som lyfter honom upp till idealets höjder o. s. v. Sådan är Bottigers Laura, den ojämförliga, bredvid hvilken allt annat förbleknar, ännu i döden så ömtålig, att det är ett helgerån af vinden att tumla om på hennes graf. Braun framställer den rent motsatta uppfattningen. För honom är kvinnan blott naturvarelse, för honom är den yttre skylten allt: de röda läpparna, de ringlande lockarna, den svällande barmen. Hvad det inre beträffar, så vet han det icke och bryr sig ej därom. Sällan går han öfver äktenskapets tröskel, och när han går däröfver, är det blott för att visa oss dess missöden. Makalöst rolig blir han, så ofta han beskrifver frieriets kura gömma. Men någon aktning för kvinnorna visar han icke heller här. Deras förnämsta intresse är att bli gifta, men i stället för att erkänna sin kärlek spela de blyga och motsträfviga. Men då blir det ingenting af. Lyckligtvis äro herrarne så mycket företagsammare. Och lyckligtvis beundra de unga

flickorna deras företagsamhet. Kyssen blir nu första inseglet på flickans bifall, och kyssen blir också en mycket viktig fräga i Brauns diktning, nämligen om den tas eller ges och hur den tas eller ges och hur många gånger det sker. Och slutligen kommer turen till de bortglömda gamla mamsellerna, guvernanterna eller hushållerskorna. Vår diktare har intet medlidande med dem och beskrifver dem som fortfarande giftassjuka.

Denna Brauns bittra dom innebär ingen afsmak för lifvets fröjder och behag. Han är ingen Byron, och han hör icke till de moderna pessimisterna, som skulle vilja lysa själfva solen i bann. Han är ju som bekant illa anskrifven som en ungdomens förförare just för sina sinnliga målningar, sin slappa moral. Han är en goddagspilt, som midt i njutningen frågar sig sitt: hvarför? men så fortsätter i ett lynne ej olikt spelarens, som vet, att han förr eller senare skall förlora slanten, som han sätter ut, men tycker det är roligt att erfara spänningen. Denna stämning af inre disharmoni tillsammans med bekymmerslöst trots är det äkta svenska drag, som här ger humorn en för svenska gommar åtminstone så hemvan och förtrolig smak. Hvarpå beror den? Är denna stämning en slutsats ur lifvets egen nyckfullhet och oberäknelighet, som gör det naturligt att fatta det hela som en lotterivinst? I många fall, ja. Är den följden af samhällsförhållanden, som ta sak på bak, och lämna förtjänsten obelönad ? Naturligtvis äfven detta. Men den djupaste orsaken till denna sorg i rosenrödt är väl en strid i vårt eget inre, en otyglad kamp mellan elementen där, en otyglad längtan efter det högsta, det bästa, det ojämförliga. Att icke kunna kufva denna längtan färgar hela vår dikt med ett obeskrifligt vemod.

Det är det människofientliga draget i vår karakter, som Braun visar oss i sin humor, medan Bellman visar oss det människovänliga förbrödringsdraget i sin.