Ord och Bild: 1892

— 245 —

gonen efter konungens ankomst, [bad att få låta Krafft måla hans porträtt, hvartill Stanislaus gärna samtyckte. 1

Hans polska majestät for ut till Karlberg och beundrade på vägen utsikten från n.v. Observatoriebacken, då tillhörig grefve Bengt Oxenstiernas arfvingar; han for i Tessins italienska kabriolett kring Djurgården, han besåg slottsbyggnaden, var gäst hos Arvid Horn (Stora Nygatan n.v. n:r 30) och hos N. Tessin (n.v. öfverståthållarhuset), besåg arsenalen och gardet — för att fylla luckorna kläddes en hop stadsvakter i gardistuniform — och seglade en vacker oktoberdag till Drottningholm.

H. Maj:t njöt af »de skilleraktiga» (målningar kallades skillerier den tiden) utsikterna på vägen. Drottningens öfverste marskalk, kungl, rådet och presidenten grefve Karl Gyllenstierna med hela hennes maj:ts hofstat mötte vid lustslottets trappa, styckeskott dånade, och »hans maj:t var vid synnerligt godt humör». Fem förnämliga rådsherrar, utom Tessin, voro med på resan: den 70-årige grefve Frölich, den 65-årige Fersen, den 55-årige Spens, de 47-åriga grefvarne Horn och Cronhielm. Återfärden anträddes icke förrän kl. 5 på e. m. — men, skrifver Tessin — »på vägen dracks så starkt, att åtskilliga af dem, som medföljde, blefvo mycket öfverlastade. Grefve Frölich började skålarna under styckeskott, hade ock af det öfverflödiga drickandet största olägenheten».-Kortspel och dans, som hörde till hof-lefvernet, behagade kungen icke mycket. Men öfverläggningarna med kungliga senaten skänkte honom säkerligen ännu mindre tillfredsställelse, ty han kunde nog märka, att alla skyllde ifrån sig för långsamheter och outförda ordres samt att ingen var åtlydd chef. Rådsprotokollen äro mycket magra denna tid och ge ingalunda någon klar bild af hur det gick till vid öfverläggningarna med Stanislaus. Den första ägde rum den 2 okt. från kl. 10 till efter 12. Stanislaus erbjöds sitta under tronhimmeln i en karmstol men utropade: »Bevare mig Gud från att intaga konungens säte!» och satte sig längst ned vid bordet: »Endast som deltagare i edert rådslag är jag här.»

1 Enligt N. Tessins journal öfver Stanislaus' vistelse vid hofvet, sedan sänd till kung Karl och af honom med nådigt nöje ansedd, målade Krafft kungen, knästycke i svensk blå dräki, på förmiddagen den i okt. Det" blef ej färdigt förrän kl. 4 e. m.; tidigt på morgonen den 3 måste kungen underkasta sig en ny séance, helt kort. (Porträttet måhända nu på Gripsholm, n:r 1288 i Sturnegks kat.)

2 Det må ihågkommas, att detta antecknades för att komma inför kung Karls ögon!

Det gällde »transporten» — den, på hvilken konungens öde, Sveriges väl och Stanislai krona hängde! Stanislaus ville ha 6,000 man kavalleri öfver åt Litaven, »hvar jag har ett konsiderabelt parti», sade han. »Omöjligt gå till Litaven», sade Horn. —- »Kavalleri är nödigare än infanteri». — »Nej, kavalleri bör ej öfverföras.» — — »Kan ej generalamiralen få order, om han gör svårigheter?» — — — »Nej, han bör lämnas åt sig själf, han så väl som Stenbock. . ..»

»Alla hade största skäl att vörda h. maj:ts förstånd och insikt», skrifver Tessin — men han var icke rådsherre den tiden, och i hans journal fick kung Karl således icke läsa diskussionen i svenska rådkammaren den 2 okt. 1711 mellan polske kungen och de gamla svenska rådsherrarne. Men att Stanislaus yttrat sig till Tessin efter sammankomsten »om den härvarande oenigheten jämte den äfventyrliga följden af dröjsmålet med transporten», det fick han läsa. I Tessins karriol anträdde Stanislaus den 5 okt. återresan till Kristianstad.

När drottning Katarina hämtat sig efter sjöresan hade hon med sina små döttrar och den lilla hofstaten gifvit sig af till Kristianstad, där den kungliga regeringen utsett residens åt det polska hofvet. Där återsåg Stanislaus de sina. Tusen dukater hade han fått med sig, mer skulle snart följa, sades det. När statskontoret förfrågade sig hos regeringen, hvar dessa pengar skulle tagas ■— visste senaten icke hvad svar den skulle ge. Länge dröjde det icke heller, innan Stanislaus nödgats pantsätta sitt silfver för att få medel att föda sitt folk.

Kristianstad var en särdeles oansenlig stad den tiden men hade några kronan tillhöriga stenhus, ett reduceradt från Ebbe Ulfelts arfvingar, ett annat redan 1678 kalladt kungshuset. Senare tiders tradition förlägger det polska residenset till »gamla posthuset» å Västra Storgatan.1 Stanislaus var ytterligt trångbodd, och Magnus Stenbock föreslog därför efter några månader, att Leckö slott måtte upplåtas åt honom. Rädet beslöt genast att ditsända folk för att ställa i ordning på Leckö, men tiden hade gått, Stanislaus hoppades snart komma åter till kontinenten med den ständigt fördröjda men alltid förestående »transporten» och ville hellre bo kvar än för så kort tid flytta långt upp i landet.

Danskarne hade stått utanför Kristianstad 1710 och som säkerhet för en dryg brand-

1 Larifari, Hist. skizzer och silhouetter fiån Kristianstad. 1882, s. 15.