Ord och Bild: 1892

— 250 —

som kämpat både i kung Karls och andra härar och i Stanislai första tid ibland fört krig på egen hand, var nu hans general i Danzig. En rysk-sachsisk här inneslöt och besköt staden; men så länge tillförseln var fri, höll den sig tappert. Men när en fransk hjälptrupp gifvit sig åt ryssarne innan den hunnit längre än till Weichselmünde, och en rysk flotta kommit på redden i stället för en fransk — då begynte borgerskapet fälla modet.

Den 2 okt. 1733 hade Stanislaus kommit till staden, dit officiell underrättelse om hans val till kung ännu icke hunnit fram men där ett festligt mottagande bereddes honom, hvarvid äfven Karl XII:s minne hedrades. I januari 1734 kom ryska hären till Danzig, den 30 april begynte bombardering af staden, natten mot 10 maj försöktes en stormning, då Stenflycht med sina svenskar gjorde under af tapperhet och afslog stormen — med nära 1,000 mans förlust. Striden fortgick dag och natt ända till slutet af juni. Då fann Stanislaus sin plikt vara att lämna staden för att icke längre utsätta den för krigets fasor. Den 27 juni såg man honom gå in hos franske ministern, men man såg aldrig, hur två bönder gingo därifrån, genom trädgårdar bortåt vallarna, icke heller hur dessa praktiserades ned i en båt, rodd af »snapphanar». De två bönderna voro Stanislaus och Stenflycht. I ett efterlämnadt bref tackade konungen Danzigs borgare för visad trohet och bad dem uppgifva en hopplös strid.

Stanislaus har lifligt skildrat flyktens faror och besvärligheter i ett bref till sin dotter, drottning Maria. »Les snaphans» rodde icke efter franske ministerns order och flyktingarnes förväntan, de tvungo dem att öfver-natta helt nära Danzig, helt nära ryssarnes approcher, och där, i en usel koja, fingo de dölja sig hela följande dag. Så, när natten föll på, bar det af ett stycke väg i båt; vid en hög strand höllo båtkarlarne krigsråd och beslöto, att en af dem med Stenflycht och en köpman, som tillfälligtvis kommit med, skulle gå på vägen och de andra fortsätta i båten. De måste lyda — och de skilda grupperna träffades icke vidare. De obändiga xsnapphanarne» vållade ständiga förargelser och missräkningar, midt ibland kosacker och ryssar, hvilka höllo dessa öar besatta. Så kom Stanislaus ihop med bönder och fiskare, hade svårt att redogöra för hvem han var men lyckades reda sig ur knipan och fick ändtligen genom en beslutsam gummas beredvillighet en båt öfver östligaste Weichsel-armen, hvarefter han var på preussisk mark och i fred för ryssarne, den 3 juli.

Vägen till Königsberg gick nu obehindradt, och här fick Stanislaus ytterligare »regera» någon tid. Svenskar och polackar kommo så småningom efter, ett litet hof inrättades, konungen af Preussen lät i allt bemöta honom som kung, och konungen af Frankrike lät ej tryta pengar. Strömningar till Stanislai förmån gingo åter genom Polen, många adelsmän kommo till Königsberg att hylla »den infödde kungen». Denne grep åter till pennan, ehuru nu anonymt, och sände ut politiska broschyrer för att upplysa och påverka sinnena. Franska vapnen hade under tiden haft afgjord framgång mot Österrike. Frankrikes mål, att beröfva kejserliga huset Lothringen, kunde således nås. Och för att ändå icke lämna svärfadern alldeles lott-lös, bestämdes i fredsslutet (okt. 1735) Loth-ringens afträdande till Frankrike så, att hertigdömet afträddes till körning Stanislaus, efter hvars död det skulle tillfalla Frankrike. Sin kungatitel fick Stanislaus behålla, och sina polska gods fick han tillbaka, mot formlig afsägelse af alla anspråk på polska kronan.

I maj 1736 lämnade konung Stanislaus Königsberg och begaf sig öfver Berlin till Paris, trots sitt »inkognito» öfverallt bemött med kunglig honnör. Slottet Meudon invid Paris ställdes till hans förfogande, tills han finge tillträda sitt nya hertigdöme, hvars förra härskarfamilj fått Toskana i vederlag.

5-

Lothringen och Bar, det gamla tyska rikslandet med fransktalande adel och delvis fransktalande borgare och bönder,-hade ingalunda blifvit tillfrågade vid bestämmandet af dess framtid; den gamla regentfamiljens bort-färd blef en landssorg, och den polske kungen hade inga sympatier vid sin ankomst. Men hans vänliga, godmodiga person gjorde sig snart omtyckt. Det var dock endast sitt hof, han regerade, och endast genom välgörenhetsanstalter, byggnadsverk, grundande af skolor för adliga ynglingar och af en akademi för vitter idrott, som han satte sig i beröring med de nya undersåtarne, bland hvilka han slog sig ned på våren 1737. Redan i Meudon hade han till kungen af Frankrike afträdt hela regeringsbördan, mot erhållande af årligt apanage: först halfannan, efter ett par år två millioner francs. Men regeringen fördes i Stanislai namn, och franske kungens ståthållare utnämndes af Stanislaus till hans minister. Denne regerade som en sträng herre och fäste föga afseende vid landets i fredstraktaten garanterade privilegier. När då först adeln, sedan