Ord och Bild: 1892

— 2ÖI —

rum, inbegripen i ett ömt samtal med en vacker, brunögd flicka, som med handen i sidan stod i ett porthvalf. Vår kusk ropade sitt »nah», som hvarken gjorde intryck på mannen eller åsnan. Passagen var och förblef spärrad. Vi köra förbi, på Guds försyn, och komma i lindrig kollision med lasset. Asnedrif-varen-älskaren spritter till, vaknar upp som ur en dröm, ser sig om, höjer sin hand och ger åsnan den allra påtagligaste och bastantaste örfil, det någonsin blifvit min lott att skåda.

Scenen var oemotståndligt komisk. Åsnan, väckt ur sina funderingar och drömmerier af den handgripliga tillrättavisningen. gör ett hastigt skutt åt vänster, ett vinfat rullar ned från lasset, vår kusk och åsnedrifvaren skrika till hvarandra några beska sanningar på en obegriplig tyrolska, under det att åtskilligt »folk», med sydländingens vanliga håg att lägga sig i nästans affärer, strömmar till. Somliga hålla med den ena, somliga med den andra af de stridande parterna (n. b. ingen med åsnan), och det blir helt lifligt på den förut så tysta och folktomma gatan.

Minnet af åsnans i Bozen häpna och förbluffade min, när den fick örfilen, följde oss tills vi sågo och intresserade oss för andra åsnor. De i Perugia till exempel, höljda i risknippor, så att endast det lilla hufvudet med de klippande öronen, svansen samt fyra skefva ben kommo till syne, stretande upp för de tränga branta trappgatorna, genom Porta Augustas mäktiga hvalf. Eller de romerska campagnaåsnorna, familjeåsnorna, som buro de svartlockiga, mörkögda barnen, under det föräldrarne gingo bredvid. Ibland satt modern med spädbarnet i famn på åsnan, som mannen ledde vid betslet. Med det klassiska landskapet, den ametistfärgade, brunskiftande cam-pagnan och de mörkblå sabinerbergen till bakgrund föreföll det nästan som om en af Gentiles taflor fått lif och man sett »flykten till Egypten» draga förbi.

Och en annan bild! Man är i Ne. apel, tränger sig fram mellan den böljande, larmande folkmassan, mellan de trasiga gestalterna med ful uppsyn. Det är ett lif och en rörelse, omöjlig att beskrifva. Den bild, man haft af Neapel med sina halfnakna lazzaroner, solande sig på stenmuren vid Santa Lucia, försvinner alldeles. Det är förmodligen en sommarbild, så vida den ej nu för tiden rent utaf är en fantasibild. De människor, vi se myllra, trängas, knuffas på Toledogatan, tyckas ej vara lättingar; de kämpa kampen för tillvaron på fullt allvar. De skrika och bjuda ut sina varor med en energi och seg uthållighet, som skulle framkalla beundran, om ej skriket verkade så irriterande på nerverna. Men utbjudandet af de mest olika och för en resenär besvärliga föremål: halfvissnade blommor uppsamlade från gatan, torkade småfiskar, koraller, omöjliga föremål af sköldpadd, gamla mynt, tändstickor {dite scatole un so/do/), rofvor, lavasmycken och tusentals andra föremål, hindrar den fria cirkulationen på den mänskofyllda gatan och låter en komma i alltför nära beröring med alltför litet omsorgsfullt tvättade figurer och alltför misstänkta trasor. Värst larma droskkuskarne, de mest energiska och de mest besvärliga. Med sina skarpa, pa rof lurande ögon upptäcka de genast den komprometterande röda Baedeker, hvarpå de anställa en kappkörning efter — och företaga en rundåkning kring — de utsedda offren. Den resande söker försvara sig genom att med högtidlig värdighet göra den mystiska fingerskak-ning i luften, som på neapolitanska lär betyda ett afslag: det gör effekt — och det gör inte, alltefter omständigheter och tur. Man tar reträtt i en tvärgata för att hvila sina nerver. Därifrån har man utsikt öfver den bråkiga gata, man nyss lämnat. Plötsligen ser man midt i folkvimlet en liten ensam åsna komma spatserande. Den är utan lass och fordon, utan sadel och korgar, går