Ord och Bild: 1892

— 298 —

gossen, som tyckes fått en idé, att farfadern gör något slags inventering öfver deras tillhörigheter. »En liten get kostar fem lire, men för nio får man en fasligt stor.»

»Det kan inte intressera signoran», säger gubben indignerad. —■ Men det gör det.

Den intima inblick, man fått af de fattiga familjernas lif i den nutida staden på »4,000 själar», blandar sig med tanken på denna stads storhetstid under det byzantinska rikets herravälde på Sicilien, med tanken på saracener, nor-manner, spaniorer, alla de mäktiga kulturfolk, som härskat öfver och i sin ordning fördrifvits från denna klassiska jord. Man skådar öfver den härliga, i sydländsk sommarfägring prunkande fridfulla nejden djupt under sig, som den ter sig, öfversällad med de blommande mandelträden, belyst af en strålande sol •— och man tänker på den väldiga vulkanen med hjässan badande i snö, i hvilkens inre det glöder och kokar, och som i ett nu ur sin öppna krater kan slunga ut aska och lava för att förstöra ali denna fägring. Man står vid ett fäste, som grundades 400 år fore Kristus, och marken på hvilken man står är jordbäfningarnas, osäkerhetens mark.

Man bygger i tankarna upp den grekiska teatern, hvars ruiner man skådar där nere till vänster, en bland de största som funnits, där en gång det konstäl-skande öfolket lyssnade till Eschylos' gripande sorgespel, och man ser bredvid sig ättlingarne af detta folk — gossen, för hvilken ali lifvets härlighet ter sig i hoppet att en gång bli ägare till några getter, som kosta nio lire, ynglingen, som har till lifsuppgift att låta sin asi-nello föra främmande signori att beskåda sin fäderneorts märkvärdigheter och bedöma dem från turistsynpunkt — och gubben, som med darrande hand pekar pä ruinerna af ali denna svunna härlighet, lycklig vid tanken på den slant, som väntar honom.

Och det är dessa blandade intryck af nutid och forntid, af naturens upphöjda frid och hennes outgrundliga, otämjbara krafter, som tillsammans bilda en stämning, som gör Taormina oförgätligt.

Man drar ett djupt andedrag för att supa in de dofter, af hvilka luften är mättad, och bereder sig på återfärden. Gubben får sin belöning vid trappdörren, och gossen följer välvilligt signoran ned till den plats, där lasinello betar i kamratlik endräkt med några kor, vaktad af en gammal gubbe med blå toppmössa. Gubben begagnar genast tillfället och ber om en soldo.

Guiden kastar en rådfrågande blick på signoran, skall han hjälpa henne? Hon skakar på hufvudet. Det är för ögonblicket alis inte besvärligt för henne att taga fram sin börs — och i dylika fall ger hon gärna. Människor äro i allmänhet rätt gifmilda, när det bara i det ena eller andra afseendet ej faller sig besvärligt för dem att ge. Således får gubben sina tio cen-times och hjälper af tacksamhet föraren att slita och dra åsnan fram mot bergklinten, där påstigningen skall ske.

L'asinello har emellertid fattat en bestämd motvilja för att bli bestigen just från den plats, signoran utsett, och där hon väntar honom. Han ryggar tillbaka, vickar sig undan, kort sagdt vill bestämdt inte, och det återstår således för signoran intet annat än att uppsöka en annan bergklint. Hon gör det, följd af sin stab, guiden, ledande åsnan, herden, som välvilligt manar på den med en nybru-ten gren, och kastellanens sonson, som spelar publik.

Och så bär det af ner en annan väg, utför trappan, hvilket är en särdeles skakande och upprörande procedur för den, som inte är van.

Åsnan tar ett skutt, som nästan kastar af ryttarinnan hvar gång det upprepas, och stannar tvärt, när han fått ner frambenen, man drar ett djupt andetag —