Ord och Bild: 1892

på den underliga sanning, att det är våra fäders boningar, som vi besöka.

Och låt oss då först och främst minnas en sak! De människor, hvilka alstrat dessa bostäder, husgeråd och dräkter med alla dithörande föreställningar och idékretsar, de ha varit helt och hållet oberörda af det mesta, som frambragt den nutida odlingen med dess rastlösa utvecklingsifver och snabba underrättelser från alla världens hörn. —

Jag vet icke, om de flesta människor egentligen tänkt sig, hvilken pessimism som alstras i sinnena endast och allenast genom att man så lätt och så hastigt får veta allt, som händer och sker ute i världen.

Det är det första, jag kommer att tänka på, när jag följer vägen omkring dammarna och står framför den s. k. blekingska Treenighetsstugan. Hoptryckt som en person, hvilken drar ner hufvudet mellan axlarna, står denna underliga byggnad där med sin lågloftsstuga till höger, höganloftsstugan till vänster och

ryggåsstugan i midten. Taket på denna egendomliga byggnad, frän hvilken en hög, hvit skorsten skjuter upp, är beväxt med torf, hvari sedum och taklök frodas. Den fyrhjuliga vagnen står vid trappan, alldeles som den blifvit lämnad af husbonden. Utanför de låga fönstren med små, mörka rutor infattade i blyramar ligger en liten täppa, där pelargonierna blomma omkring de gula bikuporna, som resa sig upp utmed väggen. Man träder in och möter vid första ögonkastet de stora, blankskurade kopparkittlarna, som en gång varit husmoderns stolthet och familjens rikedom. Kring väggarna hänga bonaderna med naiva bilder af de sju visa jungfrur och bröllopet i Kana. På bordet till vänster står den stora »välkomman», och på ett bord vid stugans andra vägg ligger den gamla bibeln uppslagen med glasögonsfodralet som bokmärke.

Ill. D. Ljungdahl Interiör af ryggåsstugan från Bleking.

Öppnar man dörren, som leder in till ryggåsstugan, kacklar tuppen den besökande till mötes, hönan hoppar skroc-