Ord och Bild: 1892

såsom »Badaren i Dieppe» af Roger de Beauvoire och »Skyltmålaren» af Alphonse Esquiros samt de inhemska originalen »Kärleksäventyret i Vadstena» af ofvan nämnde N. P—ng, genremålningar af Onkel Adam och »Stockholmska träsnittsbilder», kvicka och naturtrogna teckningar af Orvar Odd, hvilka sedan införts i hans »Valda skrifter».

I allmänhet voro i början de i de svenska tidningarnas följetonger intagna berättelserna tämligen korta, och först långt efter den regelbundna romanföljetongens införande meddelades omfångsrikare arbeten, t. ex. »Den siste af sin ätt», af J. F. Smith, öfversättning från engelskan, som lästes i Aftonbladet under flera månader 1858, »Den siste atenaren» af Viktor Rydberg, hvilken roman förekom i Göteborgs handelstidnings följetong samma år och hvars framgång onekligen är ett bland de bästa bevisen på att icke ens de följetongsläsande damerna afskräckas af allvarliga konstverk i ett dagblad. Det tyckes snarare vara bladens utgifvare, som af fruktan att göra tidningen tråkig afskräckas från att meddela värdefullare litteratur. En sådan farhåga tillbakahöll dock icke August Sohlman att år 1859 i Aftonbladets följetong intaga Emilie Carléns »Ett köpmanshus i skärgården», ett icke blott omfångsrikt utan äfven kostsamt arbete.

Stockholms dagblads text utgjordes under fyra årtionden hufvudsakligen af polis- och rättegångsnotiser, några mycket kortfattade utrikesnyheter samt en och annan uppgift från hufvudstaden och landsorten, men redan tidigt meddelades dock stundom en liten novellett under hufvudrubriken »Hvarjehanda», i de allra flesta fall öfversättning. Är 1841 fann man en några nummer genomgående originalberättelse med den naturalistiska titeln »De bägge hamnbusarne». Stock-

holms dagblad var då ännu i synnerhet de lägre folkklassernas tidning men gjorde sig aldrig skyldig till råhet i ton, hvarför nyss nämnda titel tyckes ha väckt uppseende.

År 1847 började Stockholms dagblad meddela regelbunden följetong under strecket, och då lästes där »Vattnet gör det visserligen icke», originalskizz af Th., »Marie Hartman» af grefve Suzor samt »Professorn och äpplena» af en litterär barmhärtighetssyster.

Originalarbeten voro sedan icke sällsynta i den tidningens följetong, och icke minst under den tid Vilhelm Wal[dén var bladets utgifvare, under 1860— 1880-talen, utmärkte det sig för ett godt urval af utländsk romanlitteratur i svensk öfversättning, besörjd först af d:r C. J. Backman och sedan af d:r M. A. Goldschmidt.

Under tiden hade icke blott öfriga stockholmstidningar utan den svenska dagpressen i allmänhet under strecket inhyst inhemsk och utländsk romanlitteratur. Åtskilligt har obestridligen varit af underordnadt värde och haft dålig inverkan på allmänhetens smak, men följe-tongsafdelningen har också gjort sina läsare bekanta med framstående litterära arbeten.

Ty värr äro de svenska originalen tämligen sällsynta i våra följetonger. De vore det högst sannolikt icke, om tidningarna ville eller kunde betala dem anständigt och icke föredrogo att utan ersättning tillägna sig utländsk vara, något som på andra områden skulle få ett ganska fult namn, och sedan låta mer eller mindre samvetsgrant men i de flesta fall för mycket godt pris öfverflytta dem till vårt språk.

Rätt behandlad, skulle tidningarnas följetongsafdelning kunna uträtta mycket godt för den fosterländska litteraturen.