Sida 22
Hur tankarna komma och gå. Intryck från Skansen af Gustaf af Geijerstam. Med 13 teckningar af David Ljungdahl
egendomligt anpassadt intryck. Fönstren äro små där inne. De släppa icke in mycket ljus. Men det ljus, de gifva, är nog för dessa människors villkor, som ej behöfva annan bildning än ur den gamla boken, hvilken ligger uppslagen på träbordet med glasögonsfodralet som bokmärke. Och när elden lyser i spiseln, ser jag husmodern lyfta locket af den stora grötformen, och medan tjänare och barn samlas kring den rikliga födan, läser husbonden med myndig stämma bordsbönen, viss att ingen har det som han och att utanför gårdens råmärken intet står att vinna, som icke han kan nå.
Det är något sublimt i denna känsla af kraftig enfald, och när jag går ut därifrån, ser jag fönstrens små fyrkanter blicka efter mig som stora stumma ögon, hvilka spörja, hvarför allting i världen förändras och glömmes.
Det är blott några steg, och jag står på trappan till Morastugan. Den är liten och trång, som om typen krympt ihop, när man kommer längre mot norden. Dess hela utseende är olika, möbler, husgerådssaker — allt skiljer sig från blekingstypen. Ty det är lång väg från söder och till norr, och svenskar bo icke nära hvarandra. De äro spridda öfver ett land, lika långt som halfva Europa, och därför är det lika stor skillnad på dalkarlar och sydsvenskar som på pom-meranaren och wienaren. Det käns som en resa till främmande land, när man kommer långt upp emot norden, där fjällen stå hvita af snö, rågen upphör att växa och norrskenet gnistrar i den kalla vinternatten.
Ill. D. Ljungdahl Morastugan med urmakarverkstaden.
Utanför Morastugan stå de båda getterna kedjade. De resa sig på bakbenen och ställa sig smeksamt upp emot den, som bjuder dem bröd. Men när de bli ensamma, ställa de sig också på bakbenen, fast de då vända hornen mot hvarandra.
Det är inte utan, att de istadiga getterna, hvilka enligt Berlins gamla naturlära äro okynniga djur, som »hoppa öfver stängsel och bita topparna af unga träd», i viss mån erinra om dalkarlarne själfva. Dessa hafva också ben i pannan, och de förstå att vända afvigsidan till. Den enda skillnaden är, att getterna äro vänliga emot besökande. Och det är just inte alltid fallet med dalkarlarne.
Källa: Project Runeberg ·