Ord och Bild: 1892

som man minns, tar man plats på det doftande granriset, hvilket täcker träbänken framför brasan.

Och åter ljuder i fantasien den melodiska sången:

Det är så mörkt långt, långt bort i skogen.

Så mörkt och så stilla.

Och barndomsminnena träda fram. Jag minns de glada slädfarterna genom den mörka skogen, när jag satt väl nedbäddad i slädan och mötte kolryssarna, som skakande körde fram med muntra bjällror öfver den hvita snön och ruskade den svarta kolstybben ned öfver vägarna. Jag minns de sotiga smederna, som i bara skjortan stodo framför den upphettade härden, där malmen glödgades, minns, hur de kastade massor af kol öfver elden, så att lågan nästan syntes drunkna i svart för att sedan flamma upp med så mycket starkare glöd. Jag ser dem rulla de stora brinnande malmklumparna fram till smält-hammaren, som tungt lyfter sig och ljudlöst faller ned på den hvitglödande massan, hvilken stänker ett regn af gnistor kring i den stora smedjans

Ill. D- Ljiungdahl. Lapparnes sommarkåta och njalla.

halfdunkel. Med stora nyfikna barnaögon ser jag på allt detta, och jag släpper en stund min fars hand, som håller min, för att söka glittrande slaggbitar, hvilka ligga strödda i det svarta kolet.

Ty hos oss alla väcka dessa landsbygdens olika byggnader och scener minnen till lif, hvilka vi glömma om hvardagarna. Och därför blir det helg inom en, när man går omkring i den underliga anläggningen på Skansen, till hvilken modellerna äro hämtade från vårt eget land, som gömmer våra egna minnen. Det blir helg, och det blir hvila.

Men innan vi komma ut, stå vi vid snögränsen. Lapparnes kåtor ligga bredvid hvarandra, sommar- och vinterhyddan, den svarta spetsnosiga vallhunden vädrar emot den besökande, vänligt, men som om han icke kände sig rätt hemmastadd, och på ett Ill. D. Ljungdahl. Vargnät.