Sida 372
Gudens gåfva. Af Amalia Fahlstedt
men medan Hellas lyssnade till sångarn,
oveten än om sina kvädens makt
han skygg alltjämt sig smög i skogars dunkel.
En dag han nalkades Olympia, som samlat just hvad Hellas ägde störst och mest berömdt till allhellenisk fest. Och lockad att ett festspel se en gång, han trängde sig bland mängden, som från
höjder
rundt om på täflingarna skådade. Han män och gossar såg med gudahållning i lätta vagnar ljunga fram och tygla sitt ädelt ystra spann med kraftig arm och hår och mantlar fladdrande för vinden. Så styrer Foibos skön sitt himlaspann. Han diskoskastarns skifva som en ljungeld i luften flyga såg och nå sitt mål med ljudlig klang. Såg marmorhvita kroppar hopflätade i plastisk brottningskamp. Han skådade, hur skalden trädde fram och föredrog med kungligt ädel åtbörd sitt snilleverk, i nattens tystnad mognadt.
Vid detta Pyron, glömsk af hvar han var, begynte kväda högt och full af fröjd om fosterbygdens storhet och dess ära. Hur Hellas' folk var mäktigt nog att värna ej blott sin frihet emot yttre våld, men, alltjämt friare, hvart stängsel vidgat och gifvit rum åt mödans tryckte son till täflingar i skönhet, kraft och snille. Ej högre flykt förr Pyrons diktning tagit än uti denna sång till Hellas' lof, då, glömsk af egen ringhet, omedveten om egen ära, han sjöng andras pris.
I hopen började man allmänt lyssna
och glömde täflingskampen, tystnande, <
' att ej ett ord förlora af hans kväde. Men plötsligt ljöd ett rop ur ledens djup: »Det Pyron, sångarn, är och ingen annan!» Då bröt ett jubel löst, och Pyron lyftes på hundra armar upp; och hundra händer från lagerträden bröto kvistar af och flätade en krans åt skaldens hufvud. »En hederskrans åt Pyron!» ropet ljöd och svallade uti allt högre vågor, sig brytande likt bränningar kring fältet, där täflingskampen pågick än med lif. Men när väl namnet Pyron, buret högt på folkets läppar, trängde till de store, de sina platser samfäldt lämnade och bjödo hopen bära Pyron fram till hedersplatsen. En atenare steg fram mot Pyron vänd i kretsens midt. »Ren länge fjärran har med oss du täflat», han sade, »och försuttit månget pris, som hört dig till. En skuld vi blott betala och utan ränta, då vi dagens pris för Hellas' störste skald i dag dig skänka!» Och under jubelrop från hög och låg mot folkets lagerkrans gafs en af guld. Och ropet ljöd: »Hell Pyron, Hellas' ära!» Och mången hyllade med knäfall segrarn.
Där stod han arm och bruten och förvissnad, i sliten dräkt, med gyllne krans bekrönt, som om årtionden den suttit där och sugit i sig ali hans mannakraft, hans ungdomsfägring och hans lefnadslycka.
Då flög igenom Pyrons själ ett minne, som under år af lidanden fördunklats, tills blott en flyktig dröm han trott det vara — en fåfäng ungdomsdröm om makt och ära på Parnes' höjd, där Zevs steg ned ibland. Och höljande sitt anlete i manteln han grät, man vet ej om af fröjd, af sorg.
Amalia Fahlstedt.
Källa: Project Runeberg ·