Ord och Bild: 1892

424

jande som lätt förklarligt, ty det gamla var för det första nästan alltid vackert, för det andra hafva vi ytterst svårt att göra något vackrare. På samma gång är det rätt egendomligt, att denna smak kan bestå bredvid den moderna smaken i den bildande konsten. Det synes, som skulle skönhetskänslan ha ett behof att i den anspråkslösare konstslöjden »taga igen» hvad hon så ofta måste sakna i konsten.

Det antika porslinet såsom dekorativt materiel i en interiör är ofta af en högst lycklig verkan, men vid dess användande går man ej sällan till en öfverdrift, som verkar motsatsen mot hvad man vill. Alla dessa matsalar med väggarna fullhängda af symmetriskt ordnade porslinsserviser, af hvilka icke ens karotter och terriner fått behålla sin naturliga horisontala ställning, äro lika många exempel på en missriktad dekorationslusta, en embarras de richesse, som går uppåt väggarna.

Högt ärade herrar och husfruar, låt en tallrik vara en tallrik, och pryden edra väggar på ett något förnuftigare sätt. Det är en god historia om den fattige gossen, ' som vid hemkomsten från sina rika släktingar gjorde den visa reflektio-nen, att hans familj, som ägde en skänk, dock var bättre lottad än de, som måste hänga hela sin servis på väggen.

Där ekonomien ej tillåter det, tager icke den moderna porslinsdekorationen så extravaganta former, men ju längre bort vi komma från »praktvåningarna», desto mer betydande blir jämförelsevis den dekorativa keramiken i hemmets inredning. Målningar och skulpturer kan inte mången bestå sig, men några vaser, fat och dylikt kan hvar man skaffa sig, det finns väl heller icke en stuga, som ej på dragkistan stoltserar med ett par »blomglas» eller en »toilettask» af porslin.

Den stora majoritet af »konstälskare», som bor emellan praktvåningen och stugan, är det som hos oss är sämst lottad i fråga om den för konsten i

hemmet så viktiga faktor, vi här tala om, och så har det länge varit.

Vi hafva varit öfversvämmade af utländskt kram af sämsta beskaffenhet. Klumpiga, stillösa former med den själlösa karakter, som tillhör allt gjutgods, groft glacerade och prydda af bjärta, disharmoniska färger och prålande förgyllning. Mot denna godtköpskonst ha våra egna fabriker ej kunnat kämpa, eller, ännu beklagligare, ha de sökt draga fördel af den genom att imitera den,, och vi ha alltför länge sett dess fördärfliga inflytande på vår egen keramik. Började så för några år sedan den stora införseln till Europa af modern japansk fajans, också den en godtköpsproduktion men så oändligt mycket högre i konstvärde än den förra. De nya impulser, som denna konst öfverallt väckt, ha äfven hos oss börjat visa sig.

Vi hade redan länge gladt oss åt våra vackra och billiga japanska krukor och fat, då vi en dag funno i handeln några alldeles nya originella former, olika både de japanska och de andra. Det var skålar, krukor och annat i enkla, vackra färger och framför allt med en härlig glasyr. Vi frågade oss före och fingo snart veta, att de förskrefvo sig från Höganäs, den gamla välkända lergodsfabriken.

De mörkbruna krusen, burkarna och faten från Höganäs känner åtminstone hvarje husmoder väl till; den nya art af fabrikens produktion, som här är i fråga, kom dock såsom en öfverraskning och en glad öfverraskning för alla vänner af svensk konstslöjd.

Tillverkningen af prydnadskärl vid Höganäs är emellertid ej en alldeles ny sak. Redan sedan 1830-talet synas dylika kärl här hafva tillverkats. De utgjordes till det mesta af blomkrukor, tobaksdosor, amplar och olika slags kannor, för det mesta oglaserade men äfven lackerade och bronserade, och samtliga naturligtvis i de missuppfattadt klassiska former med halft naturalistisk ornamen-