Ord och Bild: 1892

— 430 —

litiska bana, när han efter aflagda juridiska examina i Upsala drog ut i världen för att skaffa sig lefvebröd och en position i samhället.

■ Själf berättar han i sina »Minnen», att hans framtidsperspektiv som ung student var hoppet att kunna »vinna någon intagande och förmögen flickas hjärta och sedan slå sig till ro på en vacker egendom för att njuta af landtlifvet och, såsom amatör, af de sköna konsterna».

Hur mycket än Louis De Geer sedermera dokumenterade sig som en nitisk och oför-truten arbetare, är det dock otvifvelaktigt, att han af naturen var bekajad af en viss indolens, som det behöfdes fattigdomens hårda piska för att få ordentligt bortarbetad. Hade han fått följa sin egen ingifvelse, hade han säkerligen stannat vid att bli en af konstens och litteraturens frivillige. Redan i Upsala hade han vunnit vissa litterära framgångar. Han hade haft det nöjet att i den af Lehnström redigerade litteraturtidningen Eos, till hvilken han lämnat bidrag, läsa det smickrande omdömet om sina uppsatser, att »där är något af Ehrensvärd, ett helt originellt, af inga böcker förvilladt sätt att uppfatta tingen, särdeles naturen och dess skönhet.» Och han hade slutligen, fast utan framgång, täflat om Svenska akademiens pris.

Men härvid stannade det. En ung man med ett gammalt högadligt namn kunde ej nog fort ge konstnärsdrömmarna på båten, när han råkade vara fattig. Louis De Geer kastade sig modigt in på ämbetsmannabanan, fick sina ljuspengar i verken, pantsatte klockan för 7 r:dr, när det knep, samt sprang och såg på kyrktornen, hvad klockan var, för att passa på bjudningarna i de fina hus, där han skulle träffa de högt-uppsatta gynnare, som skulle göra hans carrière.

Ty en snabb och lysande sådan var den unge mannen från början besluten att göra. Och han tviflade ej ett ögonblick på att han skulle lyckas. Han var visserligen af naturen besvärad af en sjukligt utvecklad blyghet, som den nu öfver 70-årige excellensen berättar sig aldrig ha lyckats fullständigt öfvervinna. Men denna blyghet hindrade honom visst ej att vara äregirig. Snarare tvärt om. Blygheten var, erkänner memoirför-fattaren, mycket fatal, så länge äregirigheten ej uppställt något annat mål än att stå väl hos de unga damerna, och den blifvande statsministern hade ett lätt anländt hjärta. Men den unge Louis De Geer underskattade ingalunda sina egna utsikter: hvarken sin

personliga kapacitet eller sina relationers betydelse.

Och raskt gick det också framåt. Han hade redan hunnit bekläda många ansvarsfulla befattningar och vant sig att vänta ännu mer af framtiden, då han vid 40 års ålder kallades till justitiestatsminister. Han kände sig i själfva verket ej alis förvånad och var hvarken generad eller högfärdig öfver sin framgång. Det var i själfva verket det mest tilltalande draget hos den ståndsförfattning, hvarifrån vi lyckligtvis äro för alltid befriade, att den skapade en klass unga statstjänare, som redan från barndomen uppfostrats med tanken fäst därpå, att de en gång skulle komma att intaga en framskjuten ställning i statslifvets arbetsordning och som i denna uppfostran ägde en kvalifikation, hvilken ofta mer än ersatte den större naturliga begåfning, som på detta sätt understundom kom att få stå tillbaka.

Man var åtminstone härigenom befriad från den vidriga synen att se uppkomlingshögmodet vräka sig i maktens högsäte, och den aristokratiska myndigheten och själf-ständigheten togo sig ofta nog ett lika kraftigt uttryck uppåt som nedåt. Det är lätt att i Louis De Geers memoirer iakttaga den lugna värdighet, hvarmed han alltid förstått att bevara sin manliga själfständighet inför tronen. Den promemoria, hvari han 1864 protesterade mot Karl 15:s storpolitiska fantasterier, ger ett vackert prof på den ärliga frimodigheten hos ministern, liksom det mottagande den rönte hedrar konungen.

Louis De Geers memoirer ådagalägga utan allt bravaderande skryt förklaringsgrunden till de framgångar, deras författare mött, och det inflytande han i sin politiska verksamhet öfvat: han är en man, ingenting mer

och ingenting mindre.

*

Den konstnärliga form, dessa minnesanteckningar erhållit, är ägnad att bekräfta det vitsord, den unge medarbetaren i Eos en gång erhöll: den är utmärkt af »ett helt originellt, af inga böcker förvilladt sätt att uppfatta tingen». Och den har ännu en egenskap, som för ett memoirverk är värdefullare än någon annan. Den är uppburen af denna humoristiska själfironi, som endast finnes hos en skarpsynt och fördomsfri intelligens och hvilken är det attiska salt, som bevarar en själfbekännelse från att urarta till pjunk och osmakligt själfberöm. Äfven stilen är en mans.

Otto v. Zweigbergk.