Ord och Bild: 1892

män. Knäbyxor och skor hade de flesta, de senare äfven af norsk form utan de sedvanliga spikarna under sulorna. Bäst vi stodo, sade en af karlarne, en lång, mörk räkel, något stötande till en ung flicka, som stod nära vid »Krusen». Det uppstod en plötslig tystnad, då »Krusen» ovanligt hett tog flickans parti och med sin kända munvighet tystade fridstöraren, hvilken under hotande ord och åtbörder aflägsnade sig, hvarefter handeln under gladt stoj började igen, och pastorn och jag aflägsnade oss.

»Krusen» kom icke till prästgården på aftonen, men morgonen därpå kom han in uti mitt rum, innan jag var uppstigen. Vi samtalade om hemmet och tyckte, att det var oförmodadt att träffas så långt borta därifrån.

»Krusen» berättade, att hans handel fortfarande gick bra samt att han under gårdagens afton sålt slut på nästan alla sina varor, och nu ämnade han sig gå öfver tiomila-skogen till Vermlands älf-dal, där han och fadern stämt möte.

Pastorn, som under tiden inkommit, bad »Krusen» icke gå ensam öfver skogen; det kunde vara farligt, menade han. Vattenfulla dymossar, odjur och elakt väder hade gjort, att en sådan vandring slutat olyckligt äfven för infödingar, som vågat sig därpå, och så berättade han flera olycksfall, som icke voro så gamla.

»Krusen» skrattade och sade sig hafva gått vägen förliden sommar; han skulle nog reda sig, ty till hälften hade han väg, och sedan kände han mycket väl igen de berg, han hade att öfvervandra; och gaf han sig af på aftonen, kunde han denna årstid vandra hela natten och vara framme andra dagens kväll. »Jag är van att gå långa vägar med tung säck, och nu får jag intet eller obetydligt att bära», tillade han. »Ja, det torde nog gå», sade pastorn, »men nog kunde 'Krusen' hafva råd att taga en vägvisare med.» Pastorn blef utkallad, och något vidare talades ej härom.

Åter började jag tala med »Krusen» om Vermland och hemmet, våra barndomsminnen m. m., tills ordväxlingen mellan »Krusen» och Lima-karlen plötsligt rann mig i minnet, och jag frågade honom hvad anledningen var därtill att han, som alltid brukade vara så lugn af sig, tog så hett uti den gängen.

På en stund svarade han ej men såg allvarlig ut. Snart återkom hans vanliga vänliga min, och småskrattande sade han, att för en så gammal bekant som jag kunde han ju säga orsaken, hvarför karlen angrep flickan. Det var så, att de båda, han och »Krusen», en längre tid friat till flickan, och nu hade hon gifvit korgen till Lima-karlen för andra gången i går och för länge sedan gifvit »Krusen» sitt hjärta, och med föräldrarnes samtycke tänkte de nu bygga hjonelag nästa vår. De ville icke hafva detta kunnigt före lysningstiden, förklarade han, i det han tog farväl af mig och gick.

Under det prästen och jag sedan åto frukost, kom »Krusen» på tal, då prästen frågade mig, om jag lade märke till den mannen, som ordväxlade med »Krusen» i går. Ja, det hade jag gjort, och han hade på mig gjort ett obehagligt intryck. Ja, det är så, hela den släkten är obändig, hård och hämndfull, sä att det var ledsamt, att den hygglige »Krusen» kom i delo med honom; måtte nu inga ledsamheter uppstå i framtiden!

Sedan jag kom hem till bruket, låg »Krusen» en lång tid i mina tankar och äfven i drömmen, men sä småningom glömde jag alltsammans, tills jag ett år därefter träffade »Krusens» fader hemma i Vermland. Jag frågade då efter August och nämnde, att vi träffats i Dalarne, då han ämnade sig öfver tiomila-skogen till Älfdalen. Gubben teg en stund, hvarpå han svarade, att han hoppades August nu hade det bra, men till Älfdalen kom han aldrig, och hur eller hvar han omkommit, det visste ingen.

»Men», tillade han fortfarande sorgset, »så är det med oss kringvandrande väst-