Ord och Bild: 1892

Af historien är det väl bekant, huru vänskapen mellan värdar och gäster snart förbyttes i fiendskap, och redan den 13 augusti 1521 föll det aztekiska väldet så väl som dess hufvudstad för eröfrarnes svärd, j Ett förstörelseverk utfördes nu i landet ika skoningslöst som det, hvarför i forntiden hunner och vandaler gjort sina namn fruktade och afskydda. Först jämnades hufvudstaden med jorden: hvad af dess byggnadsverk, som ej föll under själfva belägringen, nedbröts omedelbart därefter under sökandet efter dolda skatter. I krigarnes spår följde snart prästerna, och deras utrotelseverk drabbade lika obevekligt den andliga kulturen. Templen förstördes, gudabilderna nedslogos, och hvad man kunde anträffa af den inhemska litteraturen brändes å bål såsom djäfvulens verk. De gamla mexikanerna kände nämligen skrifttecken och ägde en icke obetydlig litteratur, som sålunda på få undantag när gått förlorad. Detta beklagas djupt af dem, som i våra dagar ägna sin uppmärksamhet åt den egendomliga civilisation, som en gång blomstrade i Mexiko, och detta är anledningen, hvarför äfven skenbart obetydliga minnesmärken af denna civilisation af specialforskare uppsökas och noggrant studeras.

Hvad som i främsta rummet förlänar intresse åt den fornmexikanska kulturen är den omständigheten, att densamma utvecklats utan påverkan från de kulturströmmar, som mer eller mindre nära sammanknutit den gamla världens folk från den yttersta östern till Atlantens stränder. Försök hafva visserligen blifvit gjorda att bevisa motsatsen, och egendomliga hypoteser hafva i sådan afsikt blifvit framkastade. Den mest bekanta bland dessa är den, som härstammar från engelsmannen lörd Kingsborough, hvilken för att styrka sitt påstående, att den mexikanska civilisationen varit af judiskt ursprung, offrade hela sin förmögenhet på utgifvandet af ett kolossalt verk i åtta foliovolymer, hvari han lät afbilda alla för honom tillgängliga minnesmärken af den fornmexikanska bildskriften.

Den nutida fornforskningen går mera sansadt och kritiskt till väga. De äfventyrliga hypoteserna få stå tillbaka för ett minutiöst detaljstudium, som visserligen ej är ägnadt att väcka uppmärksamhet i vidare kretsar men som skall lägga en fast grund för mera vidtgående slutsatser.

En värdig representant för denna moderna riktning i vetenskapen är fru Zelia Nuttall. Född i San Francisco och härstammande från Kaliforniens spanska kolonister har hon med amerikansk ihärdighet och sydländsk entusiasm ägnat sig åt det mödosamma värfvet att hopleta de spridda dragen till en bild af de gamla aztekernas konst, industri och andliga odling. Under en längre vistelse i Mexiko har hon grundligt studerat det aztekiska språket, som där ännu fortlefver, ehuru mycket uppblandadt med spanska element. Under vidsträckta resor i så väl Amerika som Europa har hon besökt företrädesvis de platser, där fornmexikanska skriftmonument och fornminnen ännu finnas bevarade. Hon har med större sakkännedom och riktigare metod granskat lörd Kingsboroughs afbildningar, och hennes ihärdighet har blifvit belönad med viktiga upptäckter af hittills okända urkunder.

Efter ett förstlingsarbete, offentliggjordt i den i Boston utkommande »American Journal of Archæology», ådrog hon sig den vetenskapliga världens uppmärksamhet genom en afhandling, utgifven 1887 i Dresden, om en af de få till vår tid bevarade reliker, som från Mexiko hemfördes af de spanska eröfrarne. De gamla mexikanernas industri stod på en särdeles hög ståndpunkt, och Cortés och hans män sände åtskilliga af denna industris praktfullaste alster till Europa. De af ädla metaller förfärdigade arbetena blefvo dock till större delen nedsmälta, och af de öfriga hafva de flesta till följd af vanvård och föremålens bräckliga beskaffenhet gått förlorade. Detta gäller särskildt de dyrbara arbeten af praktfulla fjädrar,