Ord och Bild: 1892

Den hviskar: Du ofta skall finna på jorden förslöade likar, förfelade lif. Men öka då ej med fördömande orden de armas elände! En broder dem blif!

Och utan att akta på fördom och våda, räck handen och lyft dem till ädlare höjd! Om endast en ljusglimt i mörkret de skåda, så har dock din kärlek sin lön och sin fröjd!

Fader död på dårhus, en styffader, äfven han sinnessvag, själfspilling, moder tidigt bortryckt af en sjukdom, som hon lämnade i arf åt sonen, — man kan ej gärna tänka sig en sorgligare familjetafla!

Vårdad af morbrodern, hade Semen vid 16 år slutat den förberedande gymnasialkursen med goda betyg, ehuru han var klen i matematik och på sista tiden försummat läxorna något för att skrifva vers. Hans anteckningar från denna tid lämna god inblick i hans inre utveckling. Redan vid 12 års ålder skref han om en viss person: ... »En underlig människa: han anser karaktersfasthet och viljestyrka för människans största dygder. Nog är sådant bra att ha, men det synes mig som funnes det bättre känslor och egenskaper. — — Jag indelar människan i två klasser: lefvande och döda. Den viktigaste egenskapen hos de förra är kärlek till naturen, förmåga att hänföras däraf, inse dess skönhet och djupt känna företrädet i allt skönt och högt. Till denna klass räknar jag konstnärer, romanförfattare och dem som skrifva för teatern. Främst bland dem ställer jag Gogolj, Puschkin, Lermontov, Nekrasov, Koljtsov och Nikitin samt några kvinnor, som jag personligen känner. Till den döda klassen räknar jag — köpmän och sådana lärda, hvilka blott gräfva ner sig i sina egna funderingar och hvarken se eller förstå något annat. Men dessutom finns det en mellanklass, som är hvarken det ena eller det andra, och dit hör det stora flertalet människor. Dessa kunna dock lätt blifva antingen lefvande eller döda — allt beroende på under hvilket inflytande de komma. Olyckligtvis blifva dock de flesta »mellan»-människor narrar och göra fäderneslandet intet gagn.»

Tager man i betraktande, att dessa reflexioner äro en tolfårig gosses, kan man ej frånkänna honom en ovanlig omdömesförmåga. »Ja, jag tycker om att filosofera och grubbla», säger han själf. »Det är min passion.»

Några veckor senare finna vi honom upptagen af borddans och andra spiritistiska funderingar, som yttermera stegrade hans öfverspända, inåtvända fantasi. »Finnes», utbrister tolfåringen i sin dagbok, »verkligen detta utlofvade, eviga lif, där de rättfärdiga äro lycksaliga — detta lif som evangeliet bjuder oss? Förfärliga fråga, som ingen kan gifva svar på! Tusenfalt lycklig den, som har en mor, hvilken kan förklara allt detta och lugna med kärlekens heliga ord!»

Och redan vid 13 års ålder skrifver han: »I dag (d. 30 okt.) föll den första snön. Till min stora sorg har jag märkt, att jag med hvarje år hälsar den första snön med allt större likgiltighet. Tänk, om naturens poesi skulle släckas i själen, och om de skulle försvinna, dessa obestämda toner som jag återgifver i form af poesi! Det vore förfärligt!»

Hans första poem trycktes år 1878 i diverse tidskrifter. Efter hans död samlade, upptaga de ett band af 300 sidor och hafva redan utgått i elfva upplagor.

Samtidigt med att hans skaldiska begåfning sköt fart, utvecklade sig emellertid hans tvifvel på egen förmåga samt brist på energi och själfförtroende, hvilket till god del kom sig af hans kroppsliga sjuklighet. »Jag är underlig,» säger han själf, »jag på samma gång fruktar och älskar faran. Jag tror mig ej höra till pultronerna, och ändå är jag ingen hjälte. Jag är feg före och efter det farliga ögonblicket, men under detsamma är jag det ej.» Skråmorna och märkena på den spenslige skolgossens ansikte visade också, att han ej var sen att hjälpa en svagare kamrat mot den starkes öfvergrepp. För öfrigt höll han sig mest för sig själf, ströfvade med fiolen i det fria och tänkte på sina verser. För sitt första honorar ville han köpa sig klocka, amerikanska skridskor och ryska skaldeverk, men framför allt reparera sin kära fiol.

En tilldragelse i hans lif skulle snart öka hans melankoli än mer. I slutet af november 1878 blef han bekant med en familj, vid hvilkens dotter han lifligt fästade sig. Han skyndade ock att åt dagboken anförtro de bekanta utgjutelserna, huru han nu »försonat» sig med världen, och huru han förut tagit längtan efter kärlek för kärleken själf. Hans böjelse tyckes hafva varit både djup och besvarad, men denna lycka fick ett sorgligt slut. I dagboken för den 31 mars 1879 heter det kort: »Hon — vår kära sol, vår glänsande stjärna har slocknat, gått ned, sjunkit i det mörker, det förfärliga och outgrundliga mörker, som vi kalla döden. Herre, gif frid åt hennes själ!»

Den elegiska stämningen är ett grunddrag i Nadsons poesi, och gång på gång