Ord och Bild: 1892

— 539 —

Oljor och Fettmor». Detta »sockeränme», som går i lösningen då oljor kokas med blyoxid och vatten för att däraf bereda plåster, fann Scheele hafva helt andra egenskaper än vanligt socker: det jäste ej, kristalliserade ej och tålde långt starkare upphettning. utan att förstöras. Det var glycerin, som Scheele upptäckt och hvars stora betydelse, särskildt för tillverkningen af sprängämnen, numera är allmänt känd.

De båda följande åren (1784—85) synes Scheele hufvudsakligen hafva sysslat med undersökningar af syrorna i en del droger och fruktsafter. Han upptäckte därvid citronsyra och äpplesyra jämte den redan förut af honom funna vinsyran och påvisade, att den s. k. rabarberjorden, som han för öfrigt fann i många andra växter, utgjordes af kalksaltet af en syra (oxalsyran), som var identisk med den, som erhålles vid oxidation af socker med salpetersyra. Vid denna sistnämnda process framställde han äfven en annan syra (sockersyra), hvilken han dock synes hafva trott vara äpplesyra. Samtidigt utförde Scheele dock äfven andra undersökningar, af hvilka särskildt må anföras att han visade fosfor utgöra orsaken till »kallbräcka» hos järn. I den bekanta tyska tidskrift, som utgafs af Crell, publicerade han dessutom en stor mängd smärre uppsatser, af hvilka flera voro af polemisk natur, i det de afsågo att tillbakavisa främmande vetenskapsmäns inkast mot hans åsikter.

Scheeles rykte som utmärkt kemist hade nu länge sedan spridts öfver hela Europa, hans utomordentliga upptäckterslogo med. häpnadochbeundran alla dem, som sysselsatte sig med kemiska studier, och de lärda samfunden började räkna som en ära att hafva honom bland sina ledamöter. 1778 valdes han till medlem af naturforskaresällskapet i Berlin, och 1784 intogs han uti vetenskapsakademien i Turin. Vid detta sammanträde var Gustaf III närvarande. Historien om att konungen under sin resa fått höra så mycket talas

om den ryktbare svenske kemisten, att han afsändt befallning, att denne skulle adlas eller, efter en annan version, nämnas till riddare af Vasaorden (då mindre vanligt och mera uppskattadt än nu), men att vederbörande ej trott hedersbevisningen afsedd åt en apotekare i en småstad, utan tilldelat densamma åt en annan person med samma namn, har varit mycket spridd men lär sakna ali grund. Följande år (1785) fick Scheele i Société royale de Médecine i Paris intaga plats efter Bergman, som aflidit 1784, men underrättelsen om denna utmärkelse liksom om inval i lärda sällskap i Verona och Erfurt, hann ej fram, förrän Scheele redan lämnat detta jordiska. På hösten 1785 angreps han, som förr knappast någonsin varit sjuk, af ett svårt giktanfall, troligen en akut ledgångsinflammation. Han fortsatte dock sina trägna arbeten. Ännu i februari 1786 insänder han till Vetenskapsakademien sin sista afhandling, »om galläpplesaltet», hvarmed han förstod samma kropp som nutidens kemister kalla gallus-syra och som Scheele alltså upptäckt, liksom den därur genom upphettning framställbara pyrogallussyran, ett inom gasanalysen och fotografien mycket användt ämne. Hans närmaste planer synas därefter hafva gått ut på att genom nya försök närmare belysa den upptäckt han gjort, att salpetersyran i solljus ger upphof till »eldsluft» (syre) och hvarom han redan i Crells annaler publicerat en mindre uppsats. Men döden korsade dessa planer. Scheeles sjukdom förvärrades allt mer, den plågsamma kramphostan tilltog, krafterna sjönko, och det blef snart tydligt, att slutet var nära. På sin dödsbädd ingick Scheele, d. 18 maj 1786, äktenskap med sin värdinna och företrädares änka, fru Pohl, för att sålunda tillförsäkra henne laglig äganderätt till den efterlämnade egendomen och bekräftade detta genom testamente, som upprättades och underskrefs den 21 maj på morgonen. Samma dag, det