Sida 589
Teatern vid Trädgårdsgatan. En återblick. Af Emil Grandinsson. Med 7 bilder
lag och domaremakt ej genom mig förvandlas till en fars.» Nu svarade han å nyo: »Mer än en gång har jag redan förklarat, att jag vill hafva rättvisa, ej nåd. Jag vet icke, hvad slags begrepp de äga om en mans ord, som tro, att han kan leka därmed, hvad det än må gälla. Jag har en gång undfått lifvets skänk af lifvets Herre och önskar kunna inför honom ansvara för användandet af hans gåfva. Det skulle jag ej kunna, om jag för andra gången mottoge det af ett jordiskt stoft som jag själf, vore än detta stoft i dag en konung, och jag i utbyte därför gaf min heder.» Lindebergs ton i skrifvelserna från fängelset är aktningsbjudande käck, i synnerhet om man betänker, att hans hufvud verkligen satt löst på axlarna. Den lyckliga lösning, som frågan fick, i det att allmän amnesti förkunnades för alla politiska förbrytelser, som begåtts sedan Karl Johan för 24 år sedan satte foten på svensk jord, kunde hvarken han eller någon annan på förband räkna på. Utom ofvanstående citat må det tillåtas mig, för att framhålla hans modiga uppträdande, att anföra ännu ett par af hans skriftliga uttalanden från fängelset. I en underdånig skrifvelse till konungen af den 15 april 1834 begär han att blifva försatt på fri fot mot sitt hedersord att icke afvika, och tillägger: »Denna begäran torde synas något besynnerlig, men den kommer från en man af heder i fängelset till en man af heder på tronen.» Och angående den åtalade skriften säger han: »Jag är emellertid icke blind för ett förhållande, som hvarje skandinav beklagar. Det coi'pus delicti, hvarom här är fräga, är en skrift, författad på ett språk, som Skandinaviens konung ej förstår.»
Rättegången erbjuder många intressanta detaljer, belysande för personen i fråga och för tiden, men utrymmet medgifver ej att närmare ingå därpå, i synnerhet som den ju utspelades flera år fore teaterns öppnande. Emellertid verkade
547 —
den ganska kraftigt för det af Lindeberg eftersträfvade målets vinnande. Hans ansökan ingafs 1835, föredrogs först 1837, och 1840 års konstitutionsutskott anbefallde riksrättsåtal för tillstyrkande af afslag därå, ehuru detta ej ledde till någon fällande dom. Äfven gjorde utan tvifvel det allmänna intresse, som monopol-frågan genom Lindebergs uppträdande erhållit, sitt till, att utgången blef sådan den blef. Säkert är emellertid, att vederbörande ej gjorde gällande sin rätt, då O. U. Torsslow under vintern 1841—42 började gifva offentliga representationer å teatern i Kirsteinska huset vid Klara strandgata (där nu Hotel Continental är beläget).
Anders Lindeberg.
Lindeberg öfvergaf då de underdåniga ansökningarnas knaggliga väg och skred till handling äfven han. En tomt vid den då för tiden oansenliga Trädgårdsgatan inköptes, och den 21 mars 1840 lades grunden till det nya teaterhuset. Det var samtiden en gåta och måste förefalla äfven oss hart när oförklarligt, huru denne man, som ej ägde någon egentlig personlig förmögenhet och som senare förklarade sig till företagets genomdrifvande hafva upplånat — sju tusen riksdaler, på sju månader kunde få en teater uppbyggd på den vid denna tid sumpiga grunden, kunde få densamma inredd, anskaffa dekorationer,
Källa: Project Runeberg ·