Sida 596
Teatern vid Trädgårdsgatan. En återblick. Af Emil Grandinsson. Med 7 bilder
554 —
själf uppträdde som gäst under ären 1854—55, för att sedan i början af 1860-talet. då han lämnat sin plats som styresman för Kungl, teaterns scen, åter uppträda några gånger och från dessa tiljor säga sitt farväl i Michel Perrins älskvärda gestalt — den 15 maj 1863. Under Stjernströms oafbrutet lyckosamma styrelse inträdde så småningom en förändring i arten af repertoir. De franska komedierna kommo alltmer i främsta ledet, Augier, Sardou och — Offenbach höllo sitt intåg. Frän början af 1860-talet började Knut och Betty Almlöf att här framföra sina förträffliga skapelser.
Gustaf Fredrikson.
Efter fotografi af Aron Jonason i Göteborg.
De kunna sägas representera öfvergången till hvad komma skulle: N. W. Alm-löfs son och Pierre Delands dotter tillhörde denna scen blott ett par år, innan den blef »kunglig».
Och när konungen inköpte huset af Edvard Stjernström och däraf skapades Kungl, dramatiska teatern, så uppstod en sammanslagning, som i sig upptog allt det bästa vårt land då ägde af scenisk framställningskonst, och dock återstod så mycket godt, att det Äman-Poussetteska sällskapet kunde bildas och med fog vinna sitt stora anseende. Från Kungl.
teatern kommo Nils Vilhelm Almlöf, Carl Gustaf Sundberg, Johan Jolin, Axel Elmlund, Victor Hartman, Svante Hedin, Zelma Hedin, Elise Hwasser, Berta Bock (fru Tammelin), Gurli Åberg, Cle-mentine Swartz m. fl. Därifrån kom ock den unge Gustaf Fredrikson, som under den förra vintern gjort sin lyckade debut i »Min tants planer» och »Kärlekens försyn», och den 17 september 1863 uppträdde ban för första gången å Kungl, dramatiska teaterns scen i »Så kallade hedersmän.» Det är förut nämndt, att de franska konversationskomedierna redan dessförinnan börjat framträda. Genom hans därför särskildt lämpade begåfning har genren måhända blifvit mera odlad, än den annars skulle ha blifvit; att den gjort sig mera gällande och förefallit liksom mera värd, än den skulle varit utan honom, det är säkert. Men om vi besinna, hvad denne skådespelare, som i dessa dagar firat sitt trettioärsjubileum, gifvit äfven utom detta fack, om vi skulle söka nämna de märkligaste stycken, som gifvits under dessa är och i de allra flesta af dem funne en af hans märkligaste roller, då inse vi ock, att de gångna 30 årens æra kan sägas vara hans, ja att han äfven kan taga åt sig en stor del af deras vunna ära.
Men vi vilja ej företaga en sådan uppräkning. Denna tid ligger oss för nära för att kunna och böra få sin historia skrifven med växlande uttryck för beröm och klander. Vi vilja ej heller nämna de mänga, som vid Fredriksons sida kämpat och vunnit och ännu stå kvar i striden. Här må endast nämnas några, som alltför tidigt lämnat denna scen. Vi minna om den unga, tidigt bortgångna Valfrid Torsslow-Moberg samt om de senare årens tre yppersta kvinnliga artister, som afgått från scenen före den nu firade minnesfesten: Olga Björkegren, Lotten Dorsch och Ellen Hedlund-Hartman.
Huru stora dessa förluster varit, vet och känner hvarje teatervän, men må ingen inför sig själf förneka, att »det
Källa: Project Runeberg ·