Ord och Bild: 1892

gata. I Venedig har man gått till väga på ett annat sätt; där har man först byggt sina hus, hvar och en på det ställe, där han fann för godt, och där det så händelsevis uppstod mellanrum mellan husen, där blef det en gata. — Men så fingo de själfva behof af något stort och ljust, af fri rymd, af räta linier, och så skuro de ut en väldig rektangel ur de sammangyttrade husen, omgåfvo den med alstren af sin i gränderna samlade rikedom, — af sin storslagna praktlystnad, sin ödslande frikostighet, sin från Österlandet lånade fantasi. Så uppstod Piazza S. Marco, ett torg lika enastående som de omgifvande gränderna, — på trenne sidor inneslutet af Procuraziernas ståtliga arkader, pä den fjärde af kyrkan S. Marco, ett byzantinskt marmortempel, och så förbi Doge-palatset öppnande sig ut emot Adriatiska hafvets vida, blåa yta. — Piazza S. Marco är den stora medelpunkten i grändernas Venedig, liksom Canale grande den breda floden i kanalernas Venedig. Gata i Venedig. Teckning af G. Schönleber. Men äfven där möter man samma motsättningar. — På Canale grande, där man endast ville se ståtliga gondoler, praktfulla som de omgifvande palatsen, fyllda med män och kvinnor af den art, som Veronese älskar att framställa, vimlar det nu af de moderna gondolerna, så vackra och smäckra till sin form, men sa tröstlöst, enformigt dystra till sin färg, svarta som likkistor, — där gondoliererna frakta omkring främlingar från alla världens kanter och med hög röst ropa upp namnen på de gamla palatsen, sotn större delen af året stå med slutna fönsterluckor. — Och på Piazza S. Marco slår kontrasten ännu starkare i ögat. Dogepalatset står tomt och öde, tjänar numera blott till att förevisas för främlingar, och under de ståtliga arkaderna sitter den möderne venetianaren, draperad i sin trasiga mantel, och spanar sig omkring, hvilken oförsiktig nykomling han uppsluka månde. — Det praktfulla S. Marco är tiggarnes hemvist, och det

59 —

gör ett egendomligt intryck att se dessa i trasor klädda gestalter under dessa palats, på hvilka slösats ali den prakt, som mänsklig uppfinningsförmåga kunnat åstadkomma. — Men hvad som försonar motsättningen och gör att intrycket icke blir skärande, hvad som till och med kastar ett humoristiskt skimmer öfver det hela, är den obekymrade trygghet, den eländets grandezza, hvarmed dessa gestalter upptaga och fylla sin plats. De sitta icke där på nåder, de äro hemma där, uppträda med en ägares säkerhet, skrika och sjunga med full hals, om det så behagar dem, tränga sig fram genom folkströmmen, bjuda eller rättare sagdt skrika ut sina tjänster, — glada och belåtna, som om de vore på fest. — Piazza S. Marco är som en väldig högtidssal, där det hålles fest för tiggare; men den som egentligen består festen är solen, som lyser med sydländsk glans större delen af året. — Drager den sig in i moln och sända molnen regn, blir festen onekligen en smula störd, men då draga sig gästerna in under arkaderna och