Svenska statsförfattningens historiska utveckling från äldsta tid till våra dagar

§ 30. Unionen med Polen. Brytningen 1594—99. 237 Ständerna äskade äfven bekräftelse på sina privilegier. Privilegierna. Saken uppsköts till efter kröningen, men endast adeln er¬ höll en sådan. Det återstod att ordna regeringen under Sigismunds vistelse i Polen eller att utarbeta en regeringsordning. Förslag till re¬ Förslag framställdes både från hertigen, rikets råd (två FN stycken) och konungen (likaledes två).! Det äldre af rå¬ dets förslag är märkvärdigt genom de detaljerade före¬ skrifter det innehöll för rikets ämbeten, de fem riksämbe¬ tena, som alla här förekommo, likaväl som landshöfdings¬ ämbetena och de militära. Här var ingen förblandning längre med hofämbeten, och förslaget betecknade därigenom ett väsentligt framsteg; det var ett förebud till RF. 1634. Mellan hertigens samt rådets och konungens ursprungliga förslag förefunnos vissa principiella olikheter. Enligt her¬ tigens skulle han föra regeringen med råds råde, enligt rådets skulle regeringen föras kollegialt af hertigen och riksråden, men enligt båda skulle regeringens tyngdpunkt förläggas till Sverige. Konungen slöt sig i fråga om re¬ geringen till rådet men förbehöll sig rätt att uti Polen i sista hand afgöra ärendena, när anledning gafs, och gjorde ståthållarne så mycket som möjligt oberoende af regeringen. I sina senare förslag närmade sig rådet och konungen hvarandra, men ännu i sin definitiva regeringsordning sökte den senare åt ståthållarne bereda en själfständig ställning.? Man kom dock ej till någon enighet i saken, och det åter¬ stod att få till stånd en tillfredsställande regeringsfullmakt. Men det gick på samma sätt med den. Hertigen yrkade på fullmakt som riksföreståndare; konungen ville blott gifva fullmakt för hertigen och rådet att »samtligen» före¬ stå regeringen, och införde ett förbud mot att hålla all¬ männa riksdagar eller göra nya stadgar utan konungens vetskap och samtycke. Men äfven den sista fullmakten (af d. 28 juli) förkastades af hertigen, och konungen reste sin väg utan besked men efter att ha insatt ståthållare i olika landsdelar, bland dem äfven en katolik, och gifvit ! Jfr SRA. III: 1, n. 137—141. ? Jfr Boöthius, Om sv. högadeln, s. 104 f.