Svenska statsförfattningens historiska utveckling från äldsta tid till våra dagar

$ 58. Ståndstvisterna under frihetstiden. 505 undan, men vid hvarje svårare kris, såsom 1742 och 1772, gjorde det sina anspråk gällande. I själfva verket var det på lerfötter, som det nya statsskicket hvilade, och talet om ofyra lika maktägande ständer» var blott en fras. Detta första skede af ståndsstriden hade också slutat med reservationsskrifter, af adeln om dess votum decisivum, af de ofrälse om rätten till ämbeten, af allmogen om rätten att deltaga i sekreta utskottet och riksrådsvalen. Emellertid medförde 1720 och 1723 års kompromisser en period af lugn, hvilken egentligen endast vid riks¬ dagarna 1731 och 1734 på något allvarsammare sätt af¬ Tvisterna om kträtten 1735 38 .” e Å 5 ial » si . . ia bröts, nämligen under granskningen af den nya lagen vid/®™ "i" 7 frågan om jakträtten, hvilken adeln lika oresonligt som enfaldigt ville hafva sig förbehållen. Ständerna höllo vid den senare riksdagen på att åtskiljas utan att ha antagit den¬ samma, då de slutligen enades om att utesluta ifrågavarande kapitel, och till någon definitiv lagstiftning i detta ämne kom man icke under frihetstiden. Vid 1738 års riksdag slöt sig borgarståndet under inflytande af nya element till det på riddarhuset härskande hattpartiet, och denna märk¬ liga förbindelse bidrog att under ännu halftannat årtionde förekomma häftigare ståndstvister.! Det var vid 1756 års riksdag, som tvisterna åter be¬ gynte för att sedan vid alla de följande återupptagas. De förflyttades delvis till expeditionsdeputationen, där det ena eller andra ståndet genom vägran att underskrifva sökte hindra skrifvelsers utfärdande, så t. ex. riksdagen 1760— 62, då det gällde en mängd af de ofrälse stånden beslutade befordringar och landtmarskalken först i sista stund gaf efter af farhåga, att eljest statsskickets grundvalar skulle rubbas. Vid denna riksdag hördes å nyo, under striden om rådsvalen, i borgarståndet yrkanden, att ofrälse skulle insättas i rådet,? och det var vidare 1762, som adeln fattade det ödesdigra beslutet att ej låta introducera några adelsmän, ! Ett yttre erkännande af de fyra ståndens likställighet hade de ofrälse vunnit, då den seden upphörde, att adeln ensam åtföljde konungen vid kröningen. Ändringen gjordes 1751. Jfr Fryxell, XLVI, s. 66. 2? Stavenow, Om riksrådsvalen, s. 33. Adeln vägrar: introduktion för flera ätter 1762.