Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 2. Barometer - Capitularis

sanningen samt genomträngd af ett aldrig slappadt intresse för allt i bästa mening menskligt. Den omständigheten att han var mer benägen för det muntliga än för det skriftliga framställningssättet var visserligen mindre fördelaktig för hans läras spridning, men gaf honom så mycket större anledning att träda i närmare förhållande till sina lärjungar. Också blef hans inflytande på dem både djupt och omfattande. I sin polemik mot olika tänkande kunde han väl stundom vara skarp och hänsynslös -- han var t. ex. icke sparsam på beskyllningar för okunnighet och tanklöshet --, men, sjelf genomträngd af kärlek till det ideella och upphöjda, sökte han ej dåliga bevekelsegrunder bakom andras handlingar. Också flyttades striden af honom aldrig till de enskilda motivens område. E. ansåg, att menniskans viljeriktning och moralisk-religiösa karakter är det enda, som bestämmer hennes menniskovärde, och hans ofta skarpt ironiska anmärkningar uteslöto derför ej den största personliga välvilja för motståndarna.

Enligt B. är filosofien i sin sanning det till form, innehåll och omfattning fullkomliga förnimmandet eller vetandet och följaktligen identisk med Guds eget allvetande. Filosofien i och för menniskan deremot är menniskans förnimmande, så vidt det är identiskt med eller ett deltagande i detta Guds allvetande, d. ä. hennes fullt klara och tydliga (till formen fullkomliga) förnimmande af den (till innehållet) sanna (absoluta) verkligheten. Den första uppgiften för en sådan vetenskap måste blifva att angifva denna verklighets allmännaste begrepp. Af det sätt, på hvilket B. löste denna uppgift, beror karakteren af hans filosofi. Sjelf betecknar han denna senare såsom det konseqventa genomförandet af den rationella idealismens princip, d. v. s. principen för den verldsåsigt, enligt hvilken den sanna och ursprungliga verkligheten är fri från alla de inskränkningar, som vidlåda det i rummet och tiden varande (nämligen begränsning och delbarhet, förgängelse och vexling), såsom sådan andlig och evig samt, i och genom sitt eget osinliga innehåll och ej genom vexlande och ofullkomliga bestämningar, fullständigt bestämd eller fullt verklig. Denna sin verldsåsigts grundtanke har B. gemensam med Plato. Men sistnämnde tänkare, som stod på hednisk grundval, stannade vid idéerna, eller menniskans fullkomliga förnimmelser, såsom det yttersta och absoluta och fick ej blicken öppen för det väsende, hos hvilket de äro förnimmelser; B. deremot visade, att all andlig verklighet nödvändigt hänvisar på sjelfmedvetandet såsom sin princip, och han framhåller, att den sanna verkligheten är personlig och filosofien följaktligen vetenskapen om personliga väsenden såsom sådana, emedan endast i abstraktionen någonting finnes, som är blott och bart sjelfmedvetande, under det allt verkligt är individuell eller fullt bestämdt sjelfmedvetande (medvetande om något), eller m. a. o. förnimmande väsende eller person. Med en opersonlig verklighet kan filosofien sysselsätta sig endast så vida denna verklighet tänkes såsom en bestämning (förnimmelse) hos ett personligt väsende och får sin förklaring ur detta.

Med afseende på de olika sätt, på hvilka dessa väsenden tänkas vara till för menniskan och bestämma hennes verksamhet, indelar B. filosofien i teoretisk filosofi, vetenskapen om dessa väsenden, tänkta såsom bestämmande menniskans teoretiska förmåga, d. v. s. tänkta såsom det i alla afseenden sant och ursprungligt varande, och praktisk filosofi, vetenskapen om dessa väsenden, tänkta såsom bestämmande menniskans praktiska förmåga (vilja), d. v. s. tänkta såsom det, hvilket ovilkorligen och under alla omständigheter bör vara. Efter de olika slagen af personliga väsenden, som äro oss bekanta, indelas vidare den teoretiska filosofien i spekulativ teologi, spekulativ etnologi och spekulativ antropologi, den praktiska i religionsfilosofi, filosofisk rättslära och etik (filosofisk sedelära), hvilka motsvara indelningslederna inom den teoretiska filosofien.

I den spekulativa teologien, vetenskapen om den absoluta personen eller Gud, motiverar B. systemets princip något närmare. Der framhålles först och främst, att den sjelfständiga verkligheten med nödvändighet måste vara andlig och såsom sådan ett sjelfständigt medvetande eller sjelfmedvetande. Endast detta är nämligen enkelt. Och då det sammansatta förutsätter det enkla, måste sjelfmedvetandet anses såsom den yttersta principen för all verklighet. Detta sjelfmedvetande, hvilket B. visar vara identiskt med lifvet, får således ej fattas såsom fäst vid ett substrat eller en substans, utan är fastmer just det första och ursprungliga i allt. B. redogör vidare för de bestämningar, genom hvilka det individuella sjelfmedvetandet eller personen konstitueras. I motsats mot den hegelska verldsåsigten -- enligt hvilken ett ursprungligen abstrakt (innehållstomt) medvetande genom den sinliga verlden (naturen och menniskolifvet i alla dess former) medelst en aktualisationsprocess utvecklas till fullt medveten och bestämd (konkret) ande -- framhåller B., att den absoluta personen måste tänkas vara ursprungligen och af evighet fullt bestämd (ega sina förnimmelser för sig fullt närvarande) och således ej för denna sin fullständiga bestämdhet behöfva en ofullkomlig verld; och långt ifrån att något uteslutningsförhållande eller någon motsättning kan tänkas ega rum mellan Guds förnimmelser (idéer), råder fastmer mellan dem såsom sådana den fullständigaste samstämmighet, så att man ej kan tänka vare sig Gud eller någon af dem fullständigt utan att äfven tänka de öfriga fullständigt. B. har dermed visat, att den absoluta verkligheten är ett fullständigt system, en andlig organism i strängaste bemärkelse. Då nu inom hvarje organism organen måste (relative) ega det helas karakter, så följer deraf, att Guds idéer äro, äfven de, personliga eller förnimmande väsenden. I och för Gud, såsom hans organ, äro visserligen dessa väsenden absolut fullkomliga; men i och för sig sjelfva, såsom förnimmande väsenden, äro de behäftade med en viss inskränkning eller ofullkomlighet, just emedan de hafva sitt sanna lif och sjelfmedvetande ej i sig sjelfva, utan i Gud.