Sida 484
Boström, Kristoffer Jakob
För dem framträder derför den sanna verkligheten, Guds egen verld, utan hvilken intet finnes, under en lägre form, såsom en för hvart och ett af dem egendomlig fenomenverld. Tänkt med afseende på dessa väsenden, är Gud å ena sidan något mer än de alla tillsammans eller någon viss för dem alla gemensam sida eller egenskap: han är ett sjelfständigt och fullt konkret väsende; men å andra sidan är han dock -- till följd af det fullkomligt organiska sammanhang, som råder inom den absoluta verlden -- utan minsta hinder för deras eget sjelfständiga lif, i dem helt och hållet närvarande. Dermed är motsägelsen löst mellan det ändliga och det oändliga. Det oändliga är, med fullt bibehållande af sin oändlighet (således ej genom något sitt "anderssein" e. d.) närvarande i det ändliga. Gud är på en gång en transcendent och en immanent grund till den ändliga verlden, och så vidt i denna verld, såsom ofullkomlig, en utveckling förefinnes, är han denna utvecklings grund, lag och ändamål, den ändliga verldens skapare och upprätthållare, dess försyn och saliggörare. I sammanhang dermed utvecklar B. en teodicé, i hvilken läres, att all ofullkomlighet och allt ondt uteslutande bero på de ändliga väsendena, under det Gud såsom det fullkomliga väsendet icke kan vara grund till annat än dessa väsendens eviga lif och salighet.
Den spekulativa etnologien, vetenskapen om de organiska enheterna inom menskligheten -- nationen, folkstammen, rasen, slägtet -- hvilka B. anser hafva sin grund i ändliga förnuftsväsenden af annat slag än vi, är ej af honom utförd och bearbetad.
I den spekulativa antropologien läres, att menniskan är till sitt sanna väsende person och såsom sådan en evig idé i Gud. Detta det gudomliga (förnuftiga) hos menniskan får, enligt B., ej fattas såsom något abstrakt och för alla gemensamt, utan så, att menniskan är, liksom Gud, ett förnuftigt individuum och således individuelt odödlig, enär det förnuftiga såsom sådant är fritt från vexling och förgängelse. Det förnuftiga lifvet hos menniskan röjer sig teoretiskt i hennes medvetande om en öfversinlig verld, praktiskt närmast i det oafvisliga pligtbudets obestridliga faktum. Genom dessa bestämningar, hvilka ej kunna förklaras ur det sinliga, är menniskan höjd öfver naturen, d. ä. den sinliga (för sinnena gifna) verkligheten. Men å andra sidan vet hon sig tillhöra denna. Naturen är nämligen ingenting annat än sammanfattningen af alla menniskans ofullkomliga förnimmelser (den för henne egendomliga fenomenverlden). Denna är visserligen i den bemärkelsen tillfällig, att hon ej är i och genom sig sjelf nödvändig; men å andra sidan är hon dock relativt nödvändig såsom den form, under hvilken menniskan i detta lifvet, på grund af sitt egendomliga väsende, måste uppfatta den förnuftiga verlden. Naturen är väl ett fenomen, men ett phaenomenon bene fundatum. Deraf den regelmässighet och lagbundenhet, som röjer sig i naturen. Sin allmännaste karakter eger denna natur deri, att hon är till i tiden och rummet. Såsom tillhörande en verklighet i tiden
är menniskan verksam. Med sin verksamhet kan hon åsyfta att vinna antingen en högre grad af klarhet och sjelfmedvetenhet eller en högre grad af sjelfständighet och samstämmighet. I förra fallet är hon teoretiskt, i det senare praktiskt verksam. Den senare arten af verksamhet måste till sin art och riktning bestämmas af en syftemålsförnimmelse (ett motiv), d. ä. ett innehållsmoment hos menniskan, med afseende på hvilket hon bestämmer och ordnar det öfriga innehållet. När menniskan uppnått ett visst utvecklingsstadium, fortgår denna verksamhet med frihet, d. v. s. menniskan eger förmåga af val vid bestämmandet af verksamhetens riktning. Så tendera de sins emellan stridiga sinliga begären att, hvart och ett på sitt sätt, bestämma menniskans viljelif. Den djupaste motsatsen förefinnes dock mellan de båda hufvudarterna af innehåll hos menniskan: det förnuftiga och det sinliga.
I den praktiska filosofien visas först och främst, att menniskans högsta goda består i "Guds rikes tillkomst på jorden", d. v. s. deri, att i och genom hennes fria vilja den förnuftiga verlden förverkligas i det timliga lifvets alla förhållanden. Närmast har visserligen hvarje menniska att förverkliga sitt eget förnuft, men då detta lefver sitt sanna lif i och genom andra förnuftiga väsenden och ytterst genom Gud, måste äfven dessa väsenden bringas till aktualitet i menniskans verld. Menniskan står i detta lifvet i förhållande dels till den sinliga verlden, dels till andra personer, och förhållandet till de senare är dels yttre, dels inre. B. visar, att till grund för menniskans forpligtelse med afseende på hvart och ett af dessa förhållanden ligger ett särskildt slag af förnuftsväsenden, och med afseende derpå indelar han den praktiska filosofien i religionsfilosofi, rättslära och etik.
B:s etik är nära befryndad med den kantiska. Både B. och Kant anse, att en handlings sedliga värde eller ovärde uteslutande beror på motivet till densamma och att det enda tillfredsställande motivet är aktningen för den förpligtades osinliga väsende, hvilket i sin egenskap af ovilkorligen fordrande uppenbarar sig i samvetet. Men för B., som i sin teoretiska filosofi uppvisat, att detta väsende är allt igenom personligt och har sitt sanna lif i Gud samt är organiskt bestämdt af honom och af alla andra personliga väsenden, blir det tillika möjligt att, i motsats mot Kant, fota sedligheten på religiös grund och bestämdare göra gällande, att det sedliga lifvet är ett personligt lif i personliga förhållanden till andra väsenden. Derigenom öfvervinnes kantianismens ensidiga fasthållande vid det abstrakta pligtmedvetandet, och sedligheten får en afgjordt konkret karakter samt bestämmer hvarje yttring af menniskans medvetna och fria verksamhet. Då således, säger B., menniskan har ett verkligt innehåll att aktualisera genom sin sedliga verksamhet och då den sinliga verlden, såsom i sin grund personlig, kan bringas i öfverensstämmelse med förnuftet, fordrar vidare sedligheten ej sinlighetens utrotande eller upphäfvande, utan hennes omdaning till organ och medel för
Källa: Project Runeberg ·
