Sida 372
Mörner ...
11. Mörner, Adolf Göran, grefve, statsråd, den föregåendes syssling, föddes d. 27 Juli 1773 på Espelunda i Nerike, egnade sig efter slutade studier i Upsala (1791) åt den civila ämbetsmannabanan samt gjorde någon tid diplomatisk tjenst dels i utlandet, dels, från 1795, såsom andre sekreterare i kabinettet för utrikes brefvexlingen. Han anställdes ock (1796) såsom kavaljer vid hertiginnans af Södermanland hof. Fastän M. hos Gustaf IV Adolf stod i ganska stor gunst och derpå rönte åtskilliga prof, tog han under den bekanta riksdagen i Norrköping år 1800, vid hvilken tid han var t. f. kabinettssekreterare, plats bland oppositionen. Afsked från stats- och hoftjenst blef deraf en följd, men M. var i den lyckliga ekonomiska ställning, att detta ej kunde vålla honom synnerligt obehag. På det vackra Espelunda fann han rik ersättning i fortsatta studier och ett börjande angenämt familjelif, till dess efter 1809 års statshvälfning äfven för honom en ny dag af verksamhet i statens tjenst randades. Han deltog lifligt i förhandlingarna vid riksdagarna 1809, 1810 och 1812 och utöfvade derjämte en icke obetydlig literär verksamhet. De mindre vanliga kunskaper på det finansiella och statsekonomiska området, om hvilka hans mot Grevesmöhlens »Åskådaren» riktade polemiska uppsatser i »Journalen» buro vittne, sägas hafva ådragit sig Karl Johans synnerliga uppmärksamhet och varit egentliga anledningen till hans utnämning till statssekreterare vid Handelsoch finansexpeditionen (Nov. 1812). Samma år vann han Svenska akademiens stora pris för sitt svar på frågan: »Hvilka äro medlen att hos ett folk uppväcka och underhålla patriotism och en rätt nationlig anda?» Sedan han år 1814 varit en af kommissarierna vid underhandlingarna med Norge och vid följande års riksdag uppträdt mot Särskilda utskottet till försvar för de friare åsigter, som då i fråga om handel och näringar började göra sig gällande, utnämndes han 1815 till statsråd. 1818 invaldes han, efter biskop J. Wingård, i Svenska akademien och 1819 i Vetenskapsakademien samt kallades 1821 till direktör för Landtbruksakademien och 1826 till hedersl. af Vitt. hist. o. ant. akademien. (Han var dessutom ledamot af Musikaliska akad., Vetenskapssocieteten i Upsala samt andra in- och utländska samfund.) M., som 1822 erhöll excellenstiteln och sedan d. 18 Maj 1837 var t. f. statsminister för utrikes ärendena, afled i Stockholm d. 30 Jan. 1838. Af samtiden tecknas M. såsom en man af mångsidiga kunskaper och ovanlig arbetsförmåga. Lifligt och varmt försvarade han sina åsigter samt åtnjöt städse allmän aktning för redbarhet och duglighet. Utom de redan nämnda profven på hans literära verksamhet böra nämnas åminnelsetalen öfver A. G. Silverstolpe (1821) och L. A. Mannerheim (1837) samt en serie Berättelser vid Landtbruksakademiens sammankomster (1828--34). J. H.
12. Mörner, Karl Otto, friherre, militär, »konungamakaren», bekant för sitt dristiga ingripande i tronföljarevalet efter Karl Augusts död, var sonsons son till en yngre son af M. 5 och föddes i Upsala d. 22 Maj 1781. Han deltog såsom fänrik vid Uplands regemente med ganska stor utmärkelse i pommerska (1805--07), norska (1808) och finska (s. å.) krigen, utnämndes 1809 till löjtnant och utvecklade på denna blygsamma plats den skickelsedigra verksamhet för Bernadottes utväljande till Sveriges kronprins, hvarom berättas i art. Karl, svenska, konungar, sp. 302--303. En af Karl Johans första åtgärder efter ankomsten till Sverige var att låta befria M. ur den arrest, som genast efter hemkomsten blifvit honom anbefalld på grund af hans åtgöranden i Paris. M. utnämndes 1811 till kapten i armén och adjutant hos kronprinsen, men blef ingalunda öfverhopad med gunstbevis, som mången väl kunnat förmoda. I armén avancerade han småningom till öfverste (1818), bestridde ock någon tid (1818--19) ståthållareskapet på Rosersberg och (1824) landshöfdingebefattningen i Jämtlands län samt erhöll slutligen den inkomstgifvande tullinspektionssysslan vid Blockhusudden vid Stockholm (1829--41). Men dertill inskränkte sig ynnestbevisen, åtminstone i det offentliga; flere gånger lär dock Karl Johan hafva nödgats betala hans skulder. Vid ett af dessa tillfällen använde M. sin skrift Berättelse om ursprunget till tronföljarevalet i Örebro år 1810 (1834) såsom medel att framtvinga understödet. M. afled i Vaxholm d. 17 Aug, 1868. J. H.
13. Mörner, Karl Gustaf Hjalmar, grefve, militär, genre- och bataljmålare, son af M. 9, född i Stockholm d. 7 Maj 1794, blef 1806 kadett vid krigsakademien och 1810 kornett vid Smålands lätta dragoner. Han följde 1813 detta regemente till Tyskland, der han anställdes vid generallöjtnant Skjöldebrands stab samt bevistade slagen vid Grossbeeren, Dennewitz, Leipzig och Bornhöft, i hvilket sistnämnda slag han förvärfvade sig tapperhetsmedaljen. Hans redan i barnaåren visade böjelse för konsten dref honom att lemna den militära banan och i stället söka utbilda sig i måleriets teknik, och han styrde derför 1816 kosan till Italien. Der uppehöll han sig i tolf år, under hvilka hans konst nådde sin fulla utveckling. Det första offentliga profvet af densamma blef hans egenhändigt etsade samling af scener ur Il carnevale di Roma (1820), hvilken han äfven sjelf färglade. Den friska blicken på lifvet, den fyndiga sammansättningen, den redan lediga, teckningen visa, att konstnären befann sig på god väg mot mästerskapet. Snart begynte han med oljemålningen, efter det han 1823 erhållit en af konstakademiens resepensioner. Han utförde Bataljen vid Grossbeeren, Bataljen vid Dennewitz (1824, för konungen), Fransk grenadier, Tiggande gubbe (båda s. å.), Folkscen vid Monte Testaccio i Rom (1825, nu i Nationalmuseum), Kalabaliken i Bender (s. å.) m. fl. Man berömde i allmänhet anläggning och karakteristik i dessa bilder, men fann färgen tung och osäkert behandlad. I Neapel (1827) tecknade och litografierade han en följd folkscener, som länge utgjorde mönster för efterföljare och tillika gaf M. uppslaget till den konstart, i
Källa: Project Runeberg · ·
