Sida 549
Nielsen ...
begaf sig s. å. till Amerika för att i dess urskogar och fria samhälle söka själsro, men återkom redan 1833 med gäckade illusioner till Tyskland, hvarest hans namn som skald under tiden blifvit berömdt. Sedermera vistades han än i Österrike, än i Schwaben hos dervarande skaldeskolas medlemmar. I det gripande, dramatisk-episka diktverket Faust (1836) skildrade han sin högtsträfvande själs erfarenheter och lidanden, medan den präktiga episka dikten Savonarola (1837) afspeglade hans inre religiösa strider. Derpå följde Neuere gedichte (1838) och den halft episka diktkransen Die albigenser (1842), i hvilken den fria tankens rätt gent emot allt förtryck häfdas. Hans sista större alster var det formlösa fragmentet Don Juan (utg. 1851 i »Dichterischer nachlass»). Hösten 1844 omtöcknades hans hårdt jägtade själ af vansinne, från hvilket han förlossades först af döden. Han afled på hospitalet Oberdöbling vid Wien d. 22 Aug. 1850. -- Lenau intager med sin innerliga, melodiska och färgglödande diktning ett af de yppersta rummen bland tyska lyriker. Han är en formsträng ordkonstnär, som finner sällsynt stämningsrika, centrallyriska uttryck; han besjunger med manlig hänförelse frihet och humanitet, han tränger med djup symboliserande uppfattning in i naturens lif, upphemtande derur originella tankar och friska, målande bilder. Ett särskildt behag ega hans realistiska skildringar från ungerska landsbygden. Men sällan göra Lenaus dikter ett befriande intryck, ty öfver dem hvilar tyngden af ett svårmod, som visserligen är äkta och fritt från all sentimentalitet, men som har en sjuklig håg att frammana förgänglighetens skräckbilder äfven i de mest harmoniska taflor. -- Lenaus »Sämmtliche werke» utgåfvos af skalden Anastasius Grün i 4 bd 1855 (många uppl.).
Niemcewicz [njemtse'vitj], Julian Ursin, polsk författare, f. 1757, fick sin bildning i kadettskolan i Varsjav samt blef sedan furst Czartoryskis adjutant, vän och förtrogne. Från vidsträckta resor i vestra Europa kom han hem till den fyraåriga riksdagen 1788--92, i hvilken han deltog. N. och Trembecki blefvo det monarkiska partiets främste talare. Författningen af d. 3 Maj 1791 var delvis hans verk. Med bitter satir angrep han de konservative (anarkisterna) i sin komedi Powrot posla (Riksdagsmannens återkomst), som spelades första gången d. 15 Jan. 1791 och blef ytterst populär. N. måste gå i landsflykt, men Kosciuszkos resning kallade honom tillbaka i fosterlandets tjenst. Han blef Kosciuszkos adjutant, följde honom senare i fångenskap till Petersburg och, efter Pauls tronbestigning, till Nord-Amerika. Senare blef N. statssekreterare i hertigdömet Varsjav och i det nya konungariket Polen samt president för Vetenskapssällskapet, men egnade sin mesta tid åt författareskap. Hans många skrifter (dramatiska och historiska arbeten, fabler, epigram, elegier och romaner) äro visserligen ej utan värde, men vittna ej om någon större poetisk begåfning. N. dog som emigrant i Paris 1841. Efter hans död utgåfvos hans memoarer (1848) och »historiska resor» (Paris 1858). Adam Czartoryski utgaf en utförlig biografi öfver N. (Paris 1860). Lll.
Niemen [njem-]. Se Njemen.
Niemeyer [nimajer]. 1. August Hermann N., tysk teolog, f. i Halle 1754, blef der 1779 e. o. och 1784 ord. professor i teologi samt 1804 öfverkonsistorialråd. Sedan Halles universitet under det napoleonska regementet en kort tid varit upplöst och N. sjelf genomlefvat en halfårig landsflykt i Paris, utnämndes han af konung Jérôme till universitetets kansler och rector perpetuus 1808, hvilken senare befattning han efter befrielsekriget nedlade. Under de oroliga tiderna gjorde han sig väl förtjent om universitetet och de 1799 åt hans omvårdnad anförtrodda Franckeska stiftelserna. Han utgaf en oerhörd mängd skrifter, mestadels af pastoralteologiskt innehåll. I pedagogiken förvärfvade han sig ett namn genom sina Grundsätze der erziehung und des unterrichts (1796; många uppl.). N. dog 1828. -- 2. Felix von N., tysk läkare, den föregåendes sonson, f. i Magdeburg 1820, blef medicine doktor 1843 och kallades 1855 till med. professor i Greifswald. Der fullbordade han 1858 sin berömda Lehrbuch der speciellen pathologie und therapie (2 bd, 1859--61; 11:te uppl., bearbetad af Seitz, 1884--85), som äfven i Sverige länge utgjort den mest använda handboken i inre medicin, och genom hvilken N. utöfvat ett betydligt inflytande på de medicinska studierna i åtskilliga land. 1860 kallades han till professor i Tübingen. Trots sin svaga helsa deltog han såsom läkare vid ett lasarett i Pont-à-Mousson under fransk-tyska kriget. Förutom sitt nämnda hufvudarbete utgaf N. en mängd andra medicinska skrifter. Han dog i Tübingen 1871. -- 3. Paul N., den föregåendes halfbroder, f. 1832, blef 1854 med. doktor och är f. n. (1887) bosatt såsom praktiserande läkare i Berlin. Jämte rent vetenskapliga arbeten och läroböcker, såsom Handbuch der theoretischen und klinischen perkussion und auskultation (1868--71) och Medicinische abhandlungen (3 bd 1872--75), har han utgifvit en stor mängd populära medicinska skrifter, af hvilka några äro öfversatta på svenska. 1. G. R--l. 2. 3. R. T-dt.
Nienburg [nin-]. 1. Stad i hertigdömet Anhalt, kretsen Bernburg, vid Bodes förening med Saale. 4,674 innev. (1880). Efter ett benediktinkloster, som fanns der 970--1552, kallades orten fordom Mönch-N. -- 2. Stad i preussiska regeringsområdet Hannover, vid Weser och jernvägen mellan Hannover och Bremen. 7,059 innev. (1885). Realprogymnasium, byggnads- och landtbruksskola. N. var förr starkt befäst och belägrades d. 23 Aug.--24 Sept. 1625 förgäfves af Tilly.
Niepce [niä'ps], Joseph Nicéphore, fransk tekniker, f. 1765, d. 1833, tjenade ett par år i armén, förvaltade 1795--1801 distriktet Nizza samt sysselsatte sig derefter i sin födelsestad, Châlon-sur-Saâne, med mekaniska och kemiska arbeten. Genom sina banbrytande försök på heliografiens område förtjenar han att betraktas såsom fotografiens egentlige uppfinnare. Se
Källa: Project Runeberg ·
