Sida 553
Nièvre ...
förkastades på flere synoder (1163 och 1179). -- 2. Filos., egentligen den åsigt, enligt hvilken ingenting finnes till; en öppendagligen orimlig och outförbar verldsåsigt. I denna strängt absoluta bemärkelse kan termen användas endast för att beteckna den erkändt orimliga konseqvens, hvartill man anser en åsigt leda -- följaktligen endast af åsigtens motståndare och såsom ett tadel af åsigten (så säger man t. ex., att den eller den åsigten »leder till nihilism»). Dock kan man äfven tala om modifierade och relativa former af nihilism. Med detta namn brukar man då beteckna ett förnekande af att en sann verklighet är till för menniskan. Sinneverlden, mena anhängarna af denna lära, är endast ett sken, och den verkliga verlden kan ej blifva föremål för vår kunskap (se Skepticism). Äfven kan hit räknas den åsigt, enligt hvilken verkligheten skall hafva uppkommit ur intet och till intet återgå (se K. R. E. v. Hartmann). I mer afgjordt relativ bemärkelse betecknar nihilism förnekandet af att inom ett visst (vidsträcktare) område någonting är eller bör vara, t. ex. antagandet af att ingen absolut verklighet (Gud) finnes (se Ateism) eller förnekandet af det relativas verklighet (»akosinism») eller af vare sig det osinligas eller det sinligas verklighet. I enlighet härmed betecknar religiös nihilism förnekandet af religionens betydelse, sedlig nihilism förnekandet af pligtens faktum. Nihilism inom samhällsläran är tendensen att fullständigt vilja upplösa alla samhällsband mellan menniskor inom äktenskap, familj och stat. Härmed är öfvergången gifven till nihilism i politisk bemärkelse. -- 3. Polit. En politisk rörelse i Ryssland, hvilken ledes af ett hemligt omstörtningsparti, som sedan 1870-talet framträdt i beslutsam, hänsynslös strid mot regeringen samt medelst mordanslag mot högtstående personer sökt sprida skräck och förbereda en politisk-social revolution i tsarriket. Denna rörelse, hvilken väsentligen har sina rötter i Rysslands egendomliga samhällsförhållanden, har genomgått olika utvecklingsskeden, från de dimmiga teorierna till de på nära mål riktade gerningarna. Första upphofvet kan spåras på 1820-talet, i Polevojs tidskrift »Moskva telegraf» (1824--34), genom hvilken vest-europeiska idéer strömmade in på den ryska ungdomen. Brytningen mellan olika filosofiska och nationalekonomiska system alstrade dervid i sinnena en gränslös tvifvelsjuka. Men regeringen började förfölja de vetgirige, idealistiskt svärmande studenterna och skickade många till Sibirien. Missnöjet ökades genom det sätt, på hvilket censuren stympade frisinnade författares arbeten. Men först Alex. Herzen (se denne) blef »nihilismens fader» genom reformyrkandena och afslöjandena i sin högst inflytelserika tidning »Kolokol» (1856). Han representerar för öfrigt nihilismens filosofiska eller estetiska skede, dess osäkra ungdomsförsök. Ett klart program uppställdes deremot 1863 af Tjernysjevskij i hans ryktbara roman »Sjto djelatj» (»Hvad är att göra»?), hvilken har blifvit likasom »en uppslags- och lagbok för den nya lärans praktiska användning». -- Nihilisterna äro från början radikala fiender till det bestående samhället och kyrkan. De vilja bortsopa äktenskapet, privat jordegendom och positiv religion samt hylla i stället den fria kärleken, kommunismen och ateismen. För nihilisten är hvarje auktoritet, regel, princip, myndighet förhatlig; såsom materialist förnekar han i teorien allt öfversinligt, alla pligter. Inom literaturen erkänner han endast nyttighetssträfvanden, bland vetenskaperna endast de empiriska. Denna väsentligen negativa själsriktning betecknades första gången af Turgenjev (i »Fäder och söner», 1861) med termen nihilism (af Lat. nihil, intet). Sedermera har denna term fått ännu mera skäl för sig, i det att nihilisterna med ord och handling visat, hurusom de uppfatta förstörelsens, omstörtningens krafter såsom de egentligen lifgifvande och skapande i samhället. Detta uttalades tydligt nog af M. Bakunin, med hvilken nihilismen inträder i sitt politiska skede. Han var den genomdrifne, hånfulle förnekaren, anarkisten och konspiratören (»Revolutionskatekes» m. m.). Framförallt åsyftade han en internationel resning af arbetarna. Emellertid hade missnöjet i Ryssland växt till följd af den svåra öfvergång från gamla till nya förhållanden, hvilken Alexander II:s reformer gjorde nödvändig. Nihilismens studentskaror fingo förstärkning af adelsmän, som blifvit fattiga genom lifegenskapens upphäfvande, ämbetsmän, på hvilka större kompetensfordringar nu ställdes, och prestsöner, hvilka ej längre fingo sin faders syssla i arf. Den frigifna allmogen sjelf råkade allestädes i ockrares händer, då den skulle förvärfva egen jord. Sedan den offentliga undervisningen gjorts tillgänglig för alla samt Katkov och D. Tolstoj öfverlastat studiekurserna med tvångsmässig grekiska och latin, uppammades ett akademiskt proletariat, för hvilket efter aflagda examina inga sysslor funnos, och studenten vände sig emot det samhälle, för hvilket han var onyttig. Härtill kom, att den nyvaknade industriella företagsamheten införde från andra land arbetsledare och arbetare, hvilka i vidare kretsar spredo vest-europeiska åskådningssätt. Nihilismen, som äfven hade vunnit materiella resurser, koncentrerade sig efter denna tid på sina närmaste politiska syften: tsarens störtande och krig mot ämbetsmännen. -- Den förberedande kursen i praktisk nihilism genomgicks i de schweiziska universitetsstäderna, i synnerhet Zürich, hvarest ryssar och ryskor upprättat ett slags kommunistisk studentrepublik med löst lefverne. I hemlandet sträfvade man att bilda ett folkparti, men den väntade framgången bland bönderna uteblef. Kommunismen kunde väl vara tilltalande för desse, då af ålder ett slags egendomsgemenskap i fråga om jord faktiskt eger rum i de ryska byarna, men angreppen på den »helige» tsaren fyllde dem med afsky. Nihilisterna kalla denna tid för »de svikna förhoppningarnas». I början af 1870-talet hade Tjajkovskijs grupp börjat göra nihilistisk propaganda bland städernas industriarbetare. Lavrov och hans anhängare (lavristerna) ville förlägga
Källa: Project Runeberg ·
