Tillbaka Read Runeberg

Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval

Originalsida 707
Originalsida 707
Originalsida 706
Originalsida 707
706–707

Sida 707

Normalbarometer ...

eller annan svensk rådsherre, såsom Per Brahe eller Sten Eriksson Leijonhufvud. Han skötte den utländska brefvexlingen och tog dessutom en ingripande del i alla den tidens politiska förhållanden. Det är få statshandlingar under åren 1544--52, som icke antingen direkt flutit ur N:s penna eller under hans medverkan kommit till stånd, och åt honom, utländingen, uppdrogs att affatta det försvar för Gustafs regering, som konungen 1545 lät offentligen utgå. Vanligen gick det eljest så till, att N. uppsatte ett koncept på tyska, som sedermera öfversattes på svenska. I förberedelserna till arfföreningen har han sålunda haft kanske den största andelen. För ordnandet af de yngre kungasönernas ställning genom förläningar synes han hafva ifrigt verkat och har sålunda väsentligen bidragit till den nya riktning Sveriges historia från den tiden tog. Riksdagspropositioner eller tal till ständerna uppsattes af honom, och t. o. m. för de ekonomiska åtgärderna fick han icke vara främmande. Allt framgent tog han ock del i de kyrkliga angelägenheterna; i tvistiga fall hade han att gifva utslag. För en kyrko-ordnings antagande arbetade han fortfarande, deltog i öfver läggningarna i afseende på »interim» och var säkerligen ej främmande för den fortgående sekularisation af kyrkans egendom, som utmärkte senare delen af Gustaf I:s regering. Äfven som representant för de vetenskapliga intressena på en tid, då dessa onekligen i Sverige lågo nere, framstår N., och till honom vände sig utländska lärde för att få upplysningar om svenska förhållanden. Exempel saknas ej på huru han i den omfattande verksamhet, som sålunda föll honom till del, visade fasthet och beslutsamhet. Att han på samma gång med hofsamhet utöfvat sin makt, derom vittnar frånvaron af skarpare politiska strider under de år han var en af landets ledande statsmän efter 1543, liksom det faktum att vid hans minne veterligen ej fäst sig något dåligt eftermäle. Vid nyårstiden 1553 afled han i Stockholm, till det sista bibehållande konungens ynnest och förtroende. -- N:s broder, Matheus N., i Pommern berömd såsom rättslärd, tjenstgjorde en tid såsom politisk korrespondent från Stralsund till Sverige. -- En nära frände, Henrik N., var en tid professor i Greifswald och blef senare ståthållare i stiftet Kammin. Såsom sådan utsågs han till chef för den ambassad, som hertigarna af Pommern afsände till Erik XIV:s kröning, 1561. En medföljande ambassadsekreterare, Simon Fischer, uppsatte sedermera om denna resa en berättelse, som i koncept förvaras i Riksarkivet. Den är delvis fragmentarisk, men innehåller i alla fall en mängd ganska intressanta iakttagelser om Sverige och en liflig skildring af de lysande kröningshögtidligheterna. I utdrag och öfversättning är berättelsen införd i »Hist. Tidskrift», 1885. Ehd.

Norman, Johannes Musaeus, norsk botaniker, född i Askers pastorat d. 28 Okt. 1823, tog först medicinsk examen, 1847, men studerade derefter företrädesvis botanik och företog åtskilliga resor dels i Norge, dels i utlandet, bl. a. på Sicilien. Åren 1849--50 och 1855--59 var han universitets-stipendiat i botanik och blef 1860, efter att hafva studerat forstväsendet i Tharant, anställd som uppsyningsman öfver skogarna i Tromsö och Finmarkens amt. 1876 afgick han från denna befattning, men har sedan dess uppburit en årlig lön ur statskassan för att studera den arktiska floran och bearbeta sina iakttagelser öfver densamma. N. har skrifvit flere smärre afhandlingar, men hans vigtigaste arbete, öfver växtverlden i norra Norge, har ännu (1887) icke utgifvits af trycket. Y. N.

Norman, Fredrik Vilhelm Ludvig, tonsättare, född d. 28 Aug. 1831 i Stockholm, der fadern var bokhandlare, väckte tidigt uppseende genom sin förmåga att improvisera på pianot och utgaf redan 1843 några »sånger komponerade vid 11 års ålder». Sedan han någon tid handledts i Stockholm af bl. a. van Boom och A. F. Lindblad, sattes han genom välvilliga gynnare i tillfälle att vid Leipzigs konservatorium 1848--52 fullkomna sina musikstudier under Hauptmann, Rietz och Moscheles, hvarjämte bekantskapen med Schumann och Gade utöfvade ett lifligt inflytande på honom. Han uppträdde snart vid offentliga pröfningar med en violinsonat och en uvertyr samt fick sitt första opustal, Zwei charakterstücke für pianoforte, utgifvet på Kistners förlag 1850. Återkommen till Stockholm, uppträdde han ofta både som tonsättare och pianist, och hans företräden i senare afseendet -- i det hans spel var, om ej egentligen bravurmässigt, så dess mer poetiskt, nobelt och solidt -- förskaffade honom stort anseende som pianolärare. 1857 kallades han till ledamot af Musikaliska akademien samt 1858 till lärare i komposition, instrumentering och partiturläsning vid denna akademi, der han bildade en orkester bland eleverna och senare (1868--70, 1872--75) undervisade i artistklassen. År 1861 fick han förordnande att efter Lachners afgång bestrida hofkapellmästaretjensten, hvarå han följande år erhöll fullmakt. Under tiden hade han en kort period (1859) i förening med A. Rubenson och F. Hedberg redigerat en tidning för teater och musik, hvari han (liksom förut i »Aftonbladet» och »Ny tidning för musik» samt senare i »Svensk musiktidning» samt »Postoch Inrikestidningar») med klarhet och oveld skref kritiska uppsatser. Särskildt diskuterades frågan om stiftandet af Nya harmoniska sällskapet, hvilket han ock under samverkan med I. Hallström och J. Günther lyckades bringa till stånd (1860). År 1864 gifte han sig med violinisten Vilhelmina Neruda (se denna), hvilket synes hafva medfört en ökad verksamhet i hans komposition för kammarmusik. 1873--74 var han preses för Musikaliska akademien samt 1880--82 å nyo kompositionslärare vid konservatoriet. En tilltagande sjuklighet nödgade honom att småningom nedlägga sina befattningar med undantag af chefskapet för den 1880 bildade Musikföreningen. Operan franträdde han 1879, men ledde dock, såsom »förste hofkapellmästare», hofkapellets symfonikonserter ända till hösten 1884. 1883 års riksdag beviljade honom ett tonsättaregage af 2,000 kr. årligen, och 1884

Källa: Project Runeberg · ·