Tillbaka Read Runeberg

Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval

Originalsida 709
Originalsida 709
Originalsida 708
Originalsida 709
708–709

Sida 709

Normalbarometer ...

kallades i Frankrike. Under senare delen af 800-talet gjorde desse strandhugg i landet kring Seines nedre lopp samt satte sig 885 fast i Rouen. På sommaren 911 fick deras dåv. höfding, Gånge-Rolf (Rollo), mot vilkor att han och hans män läto döpa sig, taga trakten kring nämnda flods mynning i besittning såsom län under Neustriens konung Karl den enfaldige. Området, hvars hufvudstad var Rouen, hade till östgräns n. om Seine floderna Bresle och Epte, s. om Seine Eure och dess tillflöde Avre. Det motsvarade ungefär de nuv. depart. Seine-Inférieure och Eure. Efter hand utvidgades detta område, i det att Seine-normanderna 924 fingo Bessin och Maine samt 933 en del af Bretagne (Cornouaille). De måste dock kämpa en hårdnackad strid om Bretagne och fingo åtnöja sig med anspråk på öfverhöghet. Frågan om Seine-normandernas nationalitet har alltsedan 1500-talet ifrigt diskuterats af Nordens lärde, i det somlige i N: s eröfrare velat se danskar, andra åter norrmän. Säkra historiska bevis för frågans afgörande saknas. Man har derför sökt vinna en lösning genom studiet af nordiska språkrester, i synnerhet ortnamn, i N. (jfr Normandiska språkdialekten). Redan 927 hade Gånge-Rolfs son Vilhelm I, kallad Långsvärd, erkänts såsom faderns efterträdare i det troligen ännu blott grefliga vasallskapet under den vestfrankiske konungen i Laon. Några år senare (omkr. 933) gick Rolf ur tiden. Vilhelms närmaste efterträdare, hertig Richard I den orädde (943--996), efterträddes af sin son Richard II den gode (996--1020). Denne gaf sin syster Emma till gemål åt engelske kon ungen Ethelred II, och genom hennes omgifte med Knut den store blef han befryndad äfven med den danska konungaätten i England. Efter Richard II följde såsom hertigar i N. hans söner Richard III (1026--28) och Robert I Djefvulen (1028--35), hvilken äfven kallas Robert II (när Gånge-Rolf under sitt kristna dopnamn Robert räknas såsom den förste hertigen). Robert äktade Knut den stores syster Estrid, Ulf Jarls enka, men synes hafva förskjutit henne och kom, måhända närmast till följd deraf, i delo med Knut. Då han på hemvägen från en pilgrimsfärd aflidit i Nicaea utan att efterlemna äkta barn, efterträddes han, enligt på förhand vidtagen författning, af sin ännu minderårige naturlige son Vilhelm II »bastarden», den ryktbare Vilhelm Eröfraren (1035--87). Denne intog 1066 England och blef dess konung, men fortfor att vara den franske konungens vasall för hertigdömet N. Han efterträddes der af sin äldste son, Robert II (III) Kortlår (1087--1106), hvaremot en yngre son, Vilhelm Rufus (d. 1100), ryckte till sig Englands krona. Robert -- den tappre och sorglöse deltagaren i första korståget -- undanträngdes af en tredje broder, Henrik I Beauclerc (1106--35), såväl från engelska tronen efter Vilhelm (1101) som från hertigdömet N. (1106) samt dog 1134. Henriks dotter Matilda måste både i England och i N. gifva vika för hans systerson Stefan af Blois, men 1139--45 satte sig hennes man, Gottfrid Plantagenet, grefve af Anjou, efter hand fast i N. Hans son, Henrik II, fick 1151 af franske konungen formlig förläning å N., ärfde s. å. efter fadern Anjou och Maine, förmälde sig 1152 med Eleonora, arftagerska af Aqvitanien (Guienne), och blef 1154 Englands konung efter Stefan. N. vardt sålunda en förmedlande länk mellan engelska konungahuset Plantagenets olika arfland. Efter Henrik II blef hans äldste son, Richard Lejonhjerta (1189--99), N:s, likasom den öfriga statskomplexens, herre. Dennes yngste broder, Johan utan land, lyckades deremot endast i England och N. komma i besittning af tronföljden. Då han 1203 ådrog sig misstankar för att hafva låtit mörda sin i de öfriga landen hyllade äldre broder Gottfrids son Artur samt kallades att stå till rätta inför Frankrikes pärer, men uteblef, förklarades han af konung Filip August förlustig alla sina län i Frankrike, hvarefter Filip August 1204 intog N., utan att röna något synnerligt motstånd. Endast Normandiska öarna förblefvo engelsk besittning och äro det ännu i dag. I freden i Abbeville (1259) uppgaf engelske konungen Henrik III den normandiska hertigtiteln. Under »hundraårskriget» mellan England och Frankrike (1339--1453) ockuperades N. 1346 af Edvard III af England, men återtogs under Karl V:s regentskap och var icke bland de områden, som 1360 afträddes till England genom freden i Bretigny. Under åren 1417--19 eröfrades det åter, af Henrik V af England. I fördraget i Troyes (1420) bestämdes dock, att N. åter skulle förenas med Frankrike, när Henrik enligt öfverenskommelse efter Karl VI uppstege på Frankrikes tron. Denne lät visserligen redan 1421 kröna sig till Frankrikes konung, utan att afvakta Karl VI:s frånfälle, men dog 1422, och hans son, Henrik VI, mäktade aldrig göra sig allmänt erkänd såsom Frankrikes konung. N. stannade derför tills vidare i engelska konungahusets våld såsom lösryckt från Frankrike, tills det 1450 återtogs af det fransk-nationella partiet. Sedan dess har N. städse tillhört Frankrike. Det behöll länge särskilda politiska rättigheter, och provinsiella egendomligheter råda der ännu. -- Sedan N. upphörde att vara ett verkligt hertigdöme, har titeln hertig af N. burits af fyra franska prinsar af blodet: 1) Johan, son af konung Filip VI af Valois och sjelf konung 1350 såsom Johan II; 2) dennes son Karl, sedermera konung Karl V; 3) Karl, Ludvig XI:s broder; 4) Ludvig Karl, Ludvig XVI:s andre son, mera känd under sina senare titlar dauphin och Ludvig XVII.

Normandiska hästen har sedan lång tid tillbaka varit högt värderad såsom vagnshäst. Djuren af denna ras äro omkr. 1,70--1,80 m. höga, hafva ett groft hufvud med hvälfd ansigtslinie (ramskopf), medelmåttigt lång hals, djup bröstkorg, bredt, afrundadt och stupande kors samt grofva ben. Färgen är brun och rörelserna höga. Sedan femtio år tillbaka har den gamla stammen blifvit korsad med engelska fullblodshästar af ridhästslag, och derigenom har man erhållit hästar med lättare kroppsformer, hvilka

Källa: Project Runeberg · ·