Sida 119
Gustaf III. En karaktersskiss af Oscar Levertin. Med en allegorisk vignett efter ett kopparstick från 1773 och 7 porträtt efter målningar av J. H. Scheffel, L. Pasch, A. Roslin och C. F. von Breda samt efter J. T. Sergels byst och staty
— iii —
När den ring af ädlingar och högborna och sköna damer bröts, som varit hans enda egentliga hem, kände han den ålderdomens kyla, som man erfar, när lifvet börjar mista sin krydda och sin bouquet. — Men hur djupt och utgrenadt adelns hat var, det synes bäst af 1792 års sammansvärjning, hvars skärfva måste klippas af, emedan den var så lång och trasslig, att man ej visste, hvar ändan kunde finnas.» Och ännu i dag, om man på ett adelsgods sätter sig och bläddrar bland gamla papper i arkivbuntar och schatull, hvad hittar man oftare än afskrifter af pamfletter mot Gustaf den tredje och fientligt hållna berättelser från hans hof.
Det sista stora intrycket i Gustaf III:s lif var helt säkert den franska revolutionen. Anhängare ut i fingerspetsarna af 1'ancien régime, såg han 1789 års rörelser med afsky och vämjelse, och med ens förstod han, att de upplysningsfilosofer, hvilka han själf hyllat så varmt som ung, likt barn lekt med en eld, hvilkas flammor de icke ägde kraft att dämpa. I scenerna från 1789 — 92 såg han intet nydanande, blott konvulsioner af »själfsvåld och upprorsanda» — det var packet, som med råa händer icke blott ville stena den starka och lysande konungamakt, som för honom liksom för alla upplysningstidens suveräner var grundvillkoret för ett samhälles lycka, men äfven tillintetgöra hela den värld af mödosamt vunnen civilisation, af takt, vett och ädelhet, som hvilkens symbol han alltsedan sin ungdom betraktat Versailles. Ali den återstod af svärmeri, som fanns inom honom, samlade sig nu i drömmar om en stor härfärd till Paris, och själf vill han återupprätta det rike, han plägade kalla »det vackraste i världen», och rädda det konungahus, han var så mycken tack skyldig. Dessa planer kallade republikanerna i Seinestaden för en Don Qui-chottes vurmerier —, de kunde också kallas en ärelysten Bayards riddarfanta-sier.
Men dessa revolutionens tankar, som Gustaf den tredje icke förstod men ville slå till marken, de uppsökte i stället honom själf i hans eget land och förde den tändande tråden till fänghålet på det vapen, som skulle döda honom. Till frihetstidens gamla partiagg, till adelshatet från 1786—89 och den privata hämndkänsla, som alltid hvässer dolken i komplotter, kom den rousseauska republikanismen som den sista rågan. Det var den tidpunkt, då den unge Hans Järta berättar, att han sof med jakobinmössa på, och af konungamördarne var den »ömsinte» Claës Horn en varm vän af förbrödringsidéerna, och Anckarström själf hade ju uppfostrats »halft à la vieux Gothique och halft a la Rousseaus Som slutlänken i den långa kedja af bittra lifserfarenheter, hvilka omformat Gustaf III:s inre, kom så lönmördarkulan.
Om någonsin hade konungen under de lidandets dagar, som nu följde, haft orsak att grubbla öfver lifvets hårdhet. Ty allt ifrån hans första ungdom hade beständigt under den yttre glansen och framgången, under alla de brokiga händelserna, företagen och nöjena flutit genom hans inre den kalla ström af bittra lifserfarenheter, som ville tvinga honom att se lifvet icke som en poet, med af svärmeri beslöjad blick, men som en handlingens man med örnens skärpa i blicken. Och hur borde han icke, tycker man, hafva isats af denna verklighet, inför hvilken alla hans drömmar och ali den optimistiska tro om människorna, som han delat med sitt sekel, oblidke-ligt störtat samman! Men att göra dylika öfverslag öfver sitt lif tillhör mera 1800-talets själfbespeglare än 1700-talets på en gång grundare och spänstigare människor. De hade i blodet en halft stoisk, halft epikureisk filosofi, som lät dem lefva med mera leende och dö med mera fattning, främmande för allt det fördjupade och darrande, som vårt århundrades lidelsefulla subjektivitet väckt till lif. Man blir under studiet af franska
Källa: Project Runeberg ·